Vitterlek
Apollos söner sig öka så!
Poeter växa nu tätt som strå,
Och ge ut Blommor och ge ut Minnen,
Som allt bevittna förutan – sinnen.
Om Gud ej nådligen står oss bi,
Så dränkes världen i poesi,
Som mycket tunnare är än vatten,
Och mycket mörkare se’n än natten.
Så fort en stackare blifvit kär,
Skall världen veta att så det är,
Och i orimliga rim till henne
Skall hon beskrifvas från fot till änne.
På hvarje sida man skåda får
Dess »silfverröst» och dess »gyllne hår»,
Dess »svandunsbarm» och dess »purpurkinder»
Dess »eldblick», full af »fosforiskt glinder»,
Dess »pärletänder», dess »rosenmund»,
Som andas »ambra» i morgonstund;
Och är hon mager liksom en »stängel»,
Gör – rimmet henne allt till en – »ängel».
För den skull, skönheter! snören er!
Ty änglafullmakt det säkert ger.
Den första kyssen blir se’n beskrifven;
Om den blef tagen, om den blef gifven,
Han redovisar oss samvetsgrant,
Fast Gud må veta om allt är sant!
Förtron er, flickor, ej åt poeten,
Och vakten eder helt väl, ty veten,
Att han besjunger er hemlighet,
Och världen vet hvad poeten vet!
Ja, i det doldaste han oss viger
Och ej den minsta favör förtiger,
Som han har njutit med känslorus,
Så väl i solens som månens ljus.
Sin hela själ vill han uppenbara,
Ej tacksam läsaren nog kan vara.
Hvad det är nöjsamt att veta slikt!
Och hvad det ämnet är högt och rikt,
Som han så vittert för oss förtäljer,
I det han noga bland orden väljer!
Ty hvad som brister i sammanhang,
Vill han godtgöra med versens klang. –
Men är hans kärlek olycklig åter,
Aj, stackars liten, hvad då han gråter!
Då finns det näppe en enda rad,
Som ej är blöt utaf tårars bad.
Gud vet, hur bröstet stått ut att sjunga
Allt under suckar, så centnertunga!
Men också verserna tröga gå,
Och det är intet att undra på.
Sin sorgebörda därmed han lättar,
Att han sin »Lauras» köld berättar;
Den blir för svår, när han ensam bär,
Och, deladt, lidandet mindre är.
Han får ej kyssa sin grymma tärna,
Fast han det ville så fasligt gärna,
Han får ej trycka den mjuka hand,
Som blott kan släcka hans hjärtas brand,
Han får ej vandra i svala hinder
Och njuta saliga herdestunder, –
Nej, pusta, gråta han bara får,
Samt rifva sig i sitt arma hår.
Han dukar under för dessa kvalen;
Betänk, o Laura! att karl’n blir galen.
Det enda medlet att se’n bli klok,
Är till att trycka en liten bok;
Och hvilken lisa för älskarns smärta,
När den blir iklädd en mystisk svärta!
Aktivera autouppdatering av kommentar