Jona's monolog i hvalfiskens buk
(Jona sitter, så godt sig göra låter, med armarna i kors,
uti djup, tänkande förtviflan. Slutligen utbrister han med
hes röst:)
Hvad här är ruskigt och förfärligt kvaft!
Ett uslare logis jag aldrig haft,
Fast jag är ovan vid bekvämligheter,
Som vanligtvis poeter och profeter.
Mitt gamla vindsrum uti Nineve
Är praktfullt mot det här. O, Jemine!
Från våta väggar dryper ständigt fukten,
Och som en jungfru rodnar jag för lukten.
Den respektive värden, kan jag se,
Lär ej hå stort begrepp om propreté.
Hvar tråd, jag äger, dryper utaf vatten,
Och mörkt är det som i oktober-natten.
Hör hit då, någon! Kypare! tänd ljus!
Och säg, hvad jag har kommit i för hus!
Nej, ingen svarar! Ack, min vana trogen,
Jag trodde, att jag mig befann på krogen,
Och nog behöfdes »rafraichissement»
I detta hål – nu ligger jag där, pang!
(Jona ramlar ned från sitt säte.)
Nå fan anfäkta! Jag kan upp ej stiga!
Hör hit då, någon! Flicka! jungfru! piga!
Hör hit och hjälp en stackars Guds-profet,
Som vältrar här i stor orenlighet!
Nej, ingen svarar! Hu! Jag är allena,
Liksom Napoleon på S:t Helena!
(Efter en lång paus.)
Hvar är jag? Huru kom jag hit? Det där
Förbaskadt svårt till att besvara är.
Jag minns blott, att i Japho hamn jag satte
Mig på en skuta, se’n jag tömt en »knatte»
Med mina vänner, som mig höllo kär,
För det jag icke profeterat där.
(Och, rent ut sagdt, törs jag ej profetera,
Ty aldrig brukar det slå in nu mera.)
Jag gick om bord och anade ej list,
Men skepparn var en nedrig coopvardist,
En smugglare, som gick med aqua vitæ,
Och annat smått, af hvarjehanda lite.
Men vi ej hunno långt på hafvets stig,
Förr än det blef en storm, så hiskelig.
Af ren förskräckelse jag strax blef nykter,
Men skepparn väsnades, som en förryckter,
Och blott emedan för profet jag galt,[1]
Han trodde, att jag skulden var till allt.
Han skrek: »Fort! kasta öfver bord profeten!
Hans saker med och hela härligheten!
Vi gå till botten, om ej detta sker;
Den mannens lögner tunga skutan ner».
Väl sökte jag att högt mig reservera
Mot hans beslut, men det ej hjälpte mera,
Och en matros, så beckig och så lång,
Om vingbenet mig tog, ja, sans façon,
Och slängde mig i hafvet hufvudstupa,
Att brorskål med dess herrar hajar supa;
Men sansen miste jag, naturligtvis,
Uppå min våta väg till paradis.
Här först kom jag mig till. Kan detta vara
Det sköna paradis, det underbara,
Som jag har målat ut för mänskors här
Så vackert, liksom själf jag varit där?
Nej, det är platt omöjligt, kära Jone!
Så plumpt man ej kan lurad bli i trone.
Ej heller kan det vara helvete,
Förty jag fryser och kan icke se,
Och på mitt matta rop det icke svaras;
Men efter hvad jag hört och lärt, så sparas
Det ej på hyggligt sällskap, ved och ljus
I Belzebubs, den lede frestarns, hus.
Så sant jag heter Jöns, jag fattar detta!
Och här sig mina stolta böljor sätta.
Men kanske, för att stundom jag var dum,
Jag blifvit satt uti ett pröfvorum,
Förren jag upptagen blir bland änglars skara,
Ty det förstås, att död jag måste vara – –
Ja, jag är död, ehuru sund och frisk.
Det är förbannadt klart, ty blott en fisk
Kan lefva på det vreda hafvets botten,
Dit jag blef kastad af matros-hundsfotten.
Men det var konstigt, fastän jag är död,
Så skriker magen jämmerligt på bröd.
Jag hade trott likväl, att arma slafven
Rättvisligen på andra sidan grafven
Allt brödbekymmer skulle vara kvitt,
Se’n han på jorden nog med nöden stridt;
Men, som jag ser, jag häri trodde galet
Och får dö om igen af hungerskvalet.
O, säg! du ljusets höga majestät!
Finns minsta gnista rättvisa i det?
Om folk får veta det, så vill platt ingen
Bli salig mer och taga änglavingen,
Ty det är mest för dyra matens skull,
Som mänskan önskar att bli sänkt i mull.
Hon hoppas, efter döden, mat få gratis,
Om annat ej, åtminstone potatis.
Men det slår slint, det ser jag tydligt nu,
Och jag får svälta här i hjäl, uhu
Men hvad är det, jag har här i min ficka?
Ack, en butelj! Den fick jag af en flicka,
Som jag omvände uti Japho hamn,
Så att hon sjönk, botfärdig, i min famn.
En gärning god bär frukter efter döden, –
Förträffligt flaskan kom till pass i nöden.
Den innehåller brännvin, vid min själ!
Jag tycker hvad en snaps skall smaka väl!
Gutår! Gutår! Om nu jag hade bara
Ett tilltugg, lika godt hvad det månd’ vara,
Så kunde här jag duka upp, så rar,
En liten «déjuner du nattoir». – –
Men luktar här ej fisk, bland mycket annat?
Ack, jo minsann! det luktar fisk förbannadt.
Jag med min knif, på höft, försöka vill
Att skära mig en bit, om det står till.
Rå fisk är eljest ej min svaga sida,
Men bättre att ha den, än hunger lida.
Till verket då!
(I det samma Jona börjar att skära, börjar hvalfisken att
vända och vrida sig konvulsiviskt samt häftigt uppstiga mot
hafsytan där han nolens volens »utsprutar» Jona inpå landet.
Sedan Jona hämtat sig från den första förskräckelsen,
gnuggar han ögonen och utropar:)
Hvad tusan är det här!
Jag solen ser och jag på jorden är,
Och Nin’ves torn jag skönja kan i söder,
Och ergo måste jag ej vara döder ...
Den, som begriper detta, han är god!
Hur kom jag väl utur den salta flod?
Men se på den! på hvalen, där vid stranden,
Som vältrar i sitt blod och slår i sanden.
Ah! je comprends, – jag legat i hans buk
Och han »utsprutat» mig, när han blef sjuk.
Och medges får väl äfven, att en knif
Är skarpast ibland alla vomitiv.
Jag vill förkunna dessa undertingen,
Men säkert skall jag blifva trodd af – ingen,
Det är så vanligt. Men till Nineve
Vill jag i alla fall mig nu bege,
Samt ömsa kläder där och bot predika,
Att skinn de skola ömsa, ormar lika.
Farväl, herr hvalfisk, tack för godt kvarter!
Men skälm är jag, om dit jag kommer mer.
Var lagom glupsk, din best, på kräsligheter
Och sluka ej en annan gång profeter!
(Går.)
- ↑ Gammalt godt svenskt ord för gällde.
Aktivera autouppdatering av kommentar