Junker Ulf
I.[redigera]
Där låg vid Mälarevatten,
I ekars och björkars skygd,
En släktgård, där farfars farfar
För första gången bröt bygd.
En adelig gård -- fast utan
Diplom eller frälsebref,
Ty släkten med plogen och svärdet
Själf åtkomsthandlingen skref.
När först de röjde i skogen,
De sporde ej kung eller jarl,
Men gick budkaflen kring bygden,
Då ställde de häst och karl.
De förde ej klingande tillnamn,
Men kändes på skölden ändå:
Dess märke -- stående ulfven --
Var med, där det gällde att slå.
40
För Engelbrekt, Sture och Vasa
På rätta sidan de stått,
Stormodiga jutekungar
De djärft under ögonen gått.
Men också för hvarje släktled
Där feltes en graf eller fler
I sockenkyrkan af gråsten
Inunder släktens banér,
Och mången ljushårig yngling
Med klufven stormhatt lagts ned
Bland bråtar nere i Värend,
Bland stenrös på halländsk hed.
Så släktens yngste och bäste
För Sverge göto sitt blod;
Den breda strömmen af purpur
Vardt så en smalare flod.
Sist rann den i tvenne hjärtan --
En gubbe om sjutti år,
Hans sonson, en ljuslett yngling,
Som sett sin sjuttonde vår.
II.[redigera]
Där satt nu den gamle Sven Ulfsson
På Ulfskog i fädernebo.
På väggen hängde hans pansar,
Hans slagsvärd från Stångebro.
Från länstoln sökte hans blickar
Den unge Ulf, som där stod,
En lefvande sammanfattning
Af fädernas kraft och mod.
Och vacker sedan! -- På kinden,
Som friluftslifvet gjort brun,
Beskuggades friska rosor
Af blonda, gryende fjun.
Omkring den smidiga, raka
Gestalten sig kyllret göt,
Från skuldran till väpnade höften
Det blågula skärpet flöt.
Ej farfar kan ögat vända
Från ynglingens kära drag --
Att vara konungens småsven
Han reser till Tyskland i dag,
Till Gustaf Adolf den store,
Hvars bragder fylla en värld.
Ej drömmer om annat hvar yngling,
Som mäktar lyfta ett svärd.
Fast Ulf ej har åren inne,
Af synnerlig nåd han fått
En heder, som furstesöner
Därute ej skulle försmått.
I faran och segern sin herre
Helt nära han följa skall --
Den höge ej glömt hans fader,
Som föll framför Rigas vall.
Hvad farfar än innerst känner,
En darrning ej märks i hans röst,
Då nu han lämnar ifrån sig
Sin ålderdoms staf och tröst.
Se’n han sin ättling välsignat,
Högtidligt hans afsked ljöd:
»Du är den siste af släkten --
Var värdig i lif och död!»
Än finns i huset en tredje,
Som syns, då hästen förs fram:
Den unga Sigrid, en fränka
Af stående ulfvens stam.
Hon ilar framåt i förväg
Till björkarna bakom grind
Och ljusa tårstänkta lockar
Kring flickan flyga i vind.
Ännu ett farväl, ett sista,
Som andra ögon ej se --
Oskyldiga läppar mötas,
Då löften de taga och ge:
»Och skall jag än vandra igenom
Sju kungaland, är jag din!» --
»Väl femton år ibland rosor
Jag vänta vill vännen min!»
III.[redigera]
En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn af kulor och lagrar
Den unge Ulf stod sig godt.
Nu hösten redan var inne
Och bort ur Frankens kvarter
Drog Gustaf Adolf åt Meissen --
Härhemma man visste ej mer.
På Ulfskog hos gamle Sven Ulfsson
I stillhet kvällen förrann
Och Sigrid läste för fränden
Ur rimmade krönikan.
Det tjöt och det hven kring knuten
Och dankarne brunno så matt;
Då ljödo hofslag vid gården --
Ur halfslummer gubben spratt:
»Hvem kommer så sent på kvällen?
Jag känner de hofvarnas dån!
Så trafvar den svarte Wallhof,
Som Ulf fick med härifrån.»
De sprungo båda till fönstret
Och Sigrid gaf till ett skri --
Liksom i en blåblek ljusning
En ryttare spränger förbi.
Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarne glidit ur hand,
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.
I nästa sekund han faller --
»O Gud, det är gossen vår!»
Barhufvad, tvärs öfver hjässan
Han har ett gapande sår.
I blinken synen var borta.
De hörde blott höstregnets fall
Och från den länkade hunden
Ett ängsligt, utdraget skall.
Till golfvet segnade Sigrid
På knä mellan stol och bord
Och stammade halfhögt böner
I vildt förvirrade ord.
Men tyst vid familjebibeln
Den gamle till morgonen satt;
Han syntes tio år äldre
Allenast på denna natt.
I boken var sed att skrifva,
När någon såg dagens ljus,
När lifvet släcktes för någon
Af stående ulfvens hus.
Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skref han ner
Ett kors och sjätte Novembris --
Nu fanns där ej plats till mer.
1894.
Aktivera autouppdatering av kommentar