Lützen
De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från grafvar och dikes-vall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.
Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.
Att segra, segra i dagens kamp
Är ringaste ryttares tanke
Ännu, då han fallande griper i kramp
Sitt tag om springarens manke;
Och pikenerarn riktar sitt järn
Ur markens blodpöl att stinga
Den öfverridande kyrassiern,
Som brusar på löddrig bringa.
Soldaten blindt in i faran går,
Att döda och dö är hans gärning,
Men fältherrn han ser huru spelet står
Och kastar sin tunga tärning.
Där är han, där syns han i sträckt galopp,
Se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
Af vänners och fienders blickar.
Sin sviktande flygel han själf för an
Och leder i handgemänget.
Han vågar sitt lif som en simpel man,
Och skidan är tom i gehänget.
Nyss var det höfdingen blott -- i hand
Den korta stafven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
Nu Mikaël är det, keruben --
Nyss krigarekungen med rynkadt bryn
Behärskande drabbningens vimmel;
Nu ärke-ängeln, som slår ur skyn
Och vänder om till sin himmel.
»Framåt öfver grafven i segerfärd,
För oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
I dag våra mödor vi lykte!»
Han bärs som på stormens vingar framåt
I dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
Och hästarne stryka tillbaka.
»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäfves, förgäfves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»
I famnen på Pappenheims mörka tropp
Hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
Af järnmännens rasslande bölja.
Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
Gå rytande fram hans brigader.
Nu flyktar kroat och nu viker wallon
Och stupade manshögt begrafva
Friedländarens kallnade, stumma kanon --
Sin seger martyren skall hafva.
Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
Det ordet, som kröner bedriften;
De sörjande veta att fylla sin plikt,
I blod ge de slutunderskriften.
De segrat. På fältet i skön parad
De hedra sin älskade herre,
Men fallna beteckna slagordningens rad,
De lefvande äro de färre.
Vid Lützen, på bakgrund af aftonskyn,
Med dimmiga droppar på kinden
Jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
Som flyttades undan af vinden.
Aktivera autouppdatering av kommentar