Kärleken till nästan.
Lilla Greta var, liksom de flesta,
Något grubblande i ungdomen.
Hur man kunde älska så sin nästa
Som sig själf, förstod hon icke än.
»Nej, jag prosten fråga vill om saken!»
– Tänkte hon och tog sin halmhatt på, -
»Hvad han talar väl! Jag ej hört maken!
Genast vill jag bort till prosten gå.»
Genom mörka skogen tog hon vägen,
Om sitt andeliga väl så mån.
Tankfull gick hon, men skrek till förlägen,
Då hon såg midtför sig grannens son.
Häftigt upp mot kinden svällde strömmen
Af det sjuttonåra blod, som brann.
Det var icke utan, att i drömmen
De förut rätt ofta sett hvarann.
Och de började att tala sakta,
Eldade af en osynlig makt.
Och som ungdom ej på ord plär akta,
Så var äfven snart det mesta sagdt.
Och han började att kyssar taga,
Och hon började att kyssar ge.
Hastigt stärkt blef hennes tro, den svaga:
Nästan, som sig själf, hon älskade.
Tviflets hela oro var försvunnen,
Sanningen hon fann vid gossens bröst.
Plötsligt då, med pipan uti munnen,
Prosten stod där, höjde upp sin röst:
»Gud! hvad förehafver du, o Greta?
Syndens barn! för straffet rys och skälf!»
Flickan skrek förvirrad: »Jag fått veta,
Hur man älskar nästan som – sig själf.»
Aktivera autouppdatering av kommentar