Kärlekens förblindande
Späd ännu låg kärleksguden
I den ömma modrens armar,
Lik en stjerna, som om qvällen
Du i källans sköte såg.
Eterns silfverglans sig sänkte
Dagglik ned uppå hans panna,
Och en evig färg af rosen
I hans kinder gömde sig,
Medan läppen log, omfläktad
Af Olympens nektarångor,
Och de drömda segrars glädje
Lekte oskuldsfull på den.
Paphos’ drottning, fröjdbetagen,
Göt en tår i känslans fullhet
Och i gossens spegelöga
Såg sitt anlete och log.
"O," hon suckar, "må beständigt
Till ett minne af min sällhet
Samma bild i samma öga
Genom verlden följa dig!"
Nu, hvem undrar väl, att Eros
Sväfvar ibland oss förblindad,
Fast hans blick ej skyms af bindel,
Ej af mörkrets skuggor höljs?
Äfven ibland öknens törnen
Ser han blott Olympens salar
Och i trollets armar äfven
Endast huldgudinnans bild.
Aktivera autouppdatering av kommentar