Tröst (Runeberg)
Der förgäten jag satt
I min ensliga dal,
Såg jag stjernornas tal,
Hur de saliga gå
Öfver dimmor och natt,
Hur de strålande bo
I det eviga blå,
Och då flydde min ro,
Och då tänkte jag så:
Hur oändlig, o Gud,
Är din kraft, och hur rik!
Blott ditt herrskarebud,
O, en vink af dig blott,
Och jag, stjernorna lik,
Genom rymderna gått, --
Och nu suckar jag här!
Och ditt välde består
Med sin eviga lag,
Och den krona, du bär,
Skall ej hvila en dag
Öfver grånande hår,
Och du sjelf är så fri
Som ditt herrliga ljus,
Och en verld är ditt hus,
Men du ryms ej deri, --
Och ditt barn är en slaf!
Och du rörs ej deraf,
Att ej spiror och guld,
Att ej seger och ljus
Är hans saliga lott,
Men bekymmer och sorg,
Men blott mörker och grus
Är det arf, som han fått
Från sin fäderneborg, --
Och den är dock så full!
Och ej mejas den säd,
Som ur intet du väckt
På omätliga fält.
Och ej murknar det träd,
Som i chaos du ställt,
Fast det byter om drägt.
Och din verld är så vid
Och så skön och så säll,
Och den mäts ej af tid,
Och dess strålande dag
Skall ej skåda sin qväll, --
Men en bubbla är jag!
Och förmåga jag fick
Att beundra din prakt,
Men ej mer, men ej mer,
Men att fatta den ej.
Och du lockar med makt
Mot din himmel min blick,
Och jag trängtar och ser, --
Men jag hinner den ej!
Så jag tänkte. -- Då stod
Vid min sida en ros
I den höstliga vind,
Och förspilld var dess blod,
Och dess fägring sin kos,
Och förbleknad dess kind.
Men en irrande fläkt
Kom från kullen och slog
Med sin vinge en gång
Den förtynande blott,
Och dess stängel blef bräckt,
Och hon böjdes och dog,
Och jag märkte uppå,
Hur hon somnade godt,
Fast dess slummer blef lång, --
Och då tänkte jag så:
Se, hvi klagar väl jag
Öfver våld, öfver veld
I den Eviges lag?
Som en främling blott, ställd
I mitt jordiska frö,
Skall jag blomma i tvång,
Men det tvång, jag bebor,
Är det sällaste tvång
Ty en gång skall det dö, --
Och jag hoppas och tror.
Aktivera autouppdatering av kommentar