Köke
I spisen dä brann e häjdunnrande brase,
så lôgen slog opp te dä minste e aln,
å köksa ho stog där ve halla å mase,
å törk´ sej i syna iblann mä e trase,
men pigera ällers di satt å spann garn.
På golve en såg di små härrskappes barn
i granrise tull´ sej å leke å rase,
så damme dä rök ännsom mjöl i a kvarn.
Frå golv å te tak där va hyllera fulle
mä don åttå kopper å järnbläck å ten,
som glysste så grannt, licksom änna di skulle
ha vôr´ åttå sjôlveste selvre å gulle,
å brasa mot dômm, som mot späijler, ga sken.
Men gryter en mängd åttå järn, malm å sten,
som nôgre va platte å annre va kulle,
di stog unner bänkaan på fyr´ äll tre ben.
Tvârrs övver bå längda å bredda i take
på grove å modie kroker ´tå järn
häng brögääl så smeckfull mä kake ve kake,
att bröspetta int ann´ än svegte å knake
för all den smälldusen å knafft ôrka bär´n.
Te räckne var kake, dä kunn´ ingen gärn´;
å palten - näj allri en såg fôll dess make, -
där hang tåcken hopper, så kav en ble fäln.
I spisen ett stöcke frå brasa satt katten
å tvätt´ sej i syna, som jämt han va van;
men katta ho låg mä tre onger i hatten,
som köksa hadd´ slängt i a vrå, sänn ho hatt´en
å slet´en så pass att ho mer int kunn´ ha´n.
Lell katta hadd´ töckt att finuli dä va´n,
å däfför, som sagdt, i beschlag hadd´ ho tatt´en
å laggt sej på barnsäng i den härom da´n.
På eel stog e gryte, den stôrrste på jola,
för när ho va full å skull´ löfftes åttå,
feck drängera hjälpe, bå Petter å Ola.
Nu köksa ho stog å arbete å mola
å vände e fläskhalve te å ifrå
mä gaffel, som näggum int va blann di små.
Men barna kom kring´a mä brö ifrå bola
å doppa i flôte, som flöt oppepå.
På kroker på stötta te spisen dä hängde
så faschlitt mä nöckler, etthunnra kanski, -
på en gang fôll ingen hadd´ sett tåcken mängde,
å sômma halltanne kvarter héll i längde,
å sômma va små, ja´ vill sije, som gli, -
te källrer å boer å skåp å skaffri.
Jämt barna drev te, så di skramla å slängde,
men köksa ble rasa å skrek: "asch, lôtt bli!!"
I kvällninga in ifrå laggåln kom Stina
å Maja mä annteli smâling å prat;
di bar mä e såstang den store mjôlktina,
så pinfull å tong, att di stanka å grina.
Sänn sila di mjôlka i bonker å fat
så djupe, att håcken som såg dômm ble flat.
Men Stina ho gränga att krettura sina,
så rässom dä va skull´ i gåln int finns mat.
När klåcka slog åtte i härrskappes kammer,
då va dä den tia, som hvar å en vet,
när matlusta kommer som vârrst å annammer
bå drängers å pigers åfanntlie vammer;
å köksa ôt alle skar te hvannsin bet´,
som skrôvitt va stor å som skrôvitt va fet,
slog i sänn ôt drängera redie drammer,
sätt´ allting på bolbänken, gröten brevét.
Nu drängaan kom in å sätt´ ner sej ve bole,
men pigera stog, som dä bruka te ske,
å alle la nävaan tehoppers å gnole
för sej Fader vår, fast en hörd´ inte ole;
å när di hadd´ lôse sin bön, feck en se
hva pass här i vâla en mage tôl ve.
När intnô fanns kvar te å tugge å mole,
så slecka di skia å las en gang te.
För da´n va nu slutadt å alle va trôtte;
eel släcktes, å skôlera vroks i a slârk,
å spjälle sköts te, så att - Gu mej fôrlôtte -
ja´sijer att vârt ble dä som i a potte.
Bolbänken drogs ut te ett liggställningsvârk,
å där kröp nu pigera ner i sin sârk
å feck unner fäel så inlitt sej godte,
att langt ut på backen en hörd´ hur di snark´.
|
Dikter |
Sånger |