Kvesst-Lars
Lars Kvesst han va en tjock å stäcki khär,
mä käfft som smâla jämt å kackla,
grå vammelsråck, som rack te ackla,
näbbskor ´tå solbrännt, änna röbrunt lä´r,
som kippa när han geck å strackla.
Knäböxer hadd´ han åttå smussgult skinn,
bre-ranni väst, likt spjälaan på a grinn,
som nerom magen tydd´ på gôbben,
å hatten, nôllit bockli mer än trinn,
va mäst så hög som hele knôbben.
Te arbett´ va int Kvesst-Lars jusst så bra,
men han va skrôvitt grömm te sjonge.
Den lelle khärn hadd´ storbre tonge
å han i körka kumm´ allt måle ta
´tå bå di gamle å di onge.
När salmen va för lang, så nota söck
för klåckårn kav te botten, då va löck´
att Lars högg i mä hele störka
å vrok opp nota i ett enda röck,
så att dä änna brak´ i körka.
Att Kvesten va så styv te sjong´, för dä
han ble jusst licksom stor på saka,
sköt käfften ut å sätt opp haka
å vill´ allt gärn´ ha nô te sije mä
i körka, så dä bönnra smaka.
En gang, när böna gått för kongens hus,
han rest´ sej i sin bänk å skrek badus:
"Hurra för majistät å kråna!"
Dä töckt´ församlinga va rätt, å bus
di hurra all´, så körka dåna.
Ja´ minns ett vârv, hur åscha geck mä makt
när pastårn präddik´ om Guss rike.
Då ställd´ sej Kvesst-Lars te å skrike:
"Hôll, gi sej, paster! Han allt nåck har sagt,
för nu vill Goffar sjôlf prädike."
Å bönnra töckt´ då mä, att Lars hadd´ rätt;
di mennt´ tro på, att pastårn skull´ int knätt´
fôrrn gôbben Goffar hadd´ fått slute,
sänn kunn´ han få prädik´ sej recktitt mätt. -
Då lönnt´ för prästen int te prute.
Lars hadd´ e hustru, Kajsa hette ho,
å ho hadd´ ågg en trut som smâla.
Men så bar te, att ho ble gâla,
å Lars feck vakt´a å hadd´ inga ro
därätter mer i dänne vâla.
I körka kunn´ han nu int komm´en gang;
te tröst han sang där hemm´ mäst dagen lang,
å kärnga va litt minner rasa,
när som ho satt å lydd´ på dä han sang,
å då behövvd´ han int te bas´a.
Ett tag lell, när han sang på bäste vis,
kytt´ Kajsa opp kabus fra stabben,
drev medt i flesen te´n mä labben
å vrôl´: "Du vriner änna som en gris,
mö´ licker sjonger klåckerflabben."
Dä va dä vârrste Kvesst-Lars nônnstinn hört;
han övver intnô jusst i vâla sört,
men dätte geck´en surt i vâmma. -
Di sagt mej, att han mö´ brukt´ gråte för´t
å levd´ int läng´ te bär den skamma.
|
Dikter |
Sånger |