Killespelet

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

»Go’ Herrar, befalles en oskyldig Kille?»
Så frågade gästfrie värden, som ville
Betalning af oss för undfägnaden ha,
Och artigt vi alla då svarade: ja! –

  Men värden, den gästfrie, tog oss på ordet,
Och rädda vi makade oss ikring bordet
Med kamfioleken, den ulfven, uppå,
Som söker så glupsk, ho han uppsluka må.

  Tre småmynt oss räcktes. Så gyllne de brinna!
Dock lysa de blott för att hastigt – försvinna,
Och detta den kvällen jag lärde mig se,
Att tingen de goda ej jämt äro tre.

  Men hören mig, lärde! förgrymmas I skolen;
De kallades streck, fastän runda som solen.
Änskönt matematikus aldrig jag var,
Benämningen dock uti örat mig skar.

  Se’n drogs det om förhand. Den sällaste lotten
Blef min, och vi lade vår skärf uti potten.
Men ej kan jag säga på oskyldigt vis;
Ty däraf vi haft i en vecka vår spis.

  Hvad gör man dock icke för äran, den ömma!
För den skall man frivilligt fickorna tömma,
För den skall man tömma sitt dyraste blod.
Hvad äran dock är för en törstig klenod!

  Men redan i senaste laget det blifvit
Att se hvad min älsklige granne mig gifvit.
Som först jag beskänktes i hela vår ring,
Så måste det vara en kostelig ting.

  Men hu! hvad den gåfvan mig gräsligt förskräckte!
En gubbe i hufva sin tunga mig räckte,
Och på mig han såg med försmädelig min.
Go’ vänner, det visst var afritade hin.

  Jag aldrig förgäter de anletsdragen,
Och länge jag satt där af fasa betagen;
Ej kunde jag yppa ett endaste ord,
Men satt som på nålar och tänkte på mord.

  Ej prästen det månde för den skull förtryta,
Att detta mitt pund jag nu gick att bortbyta.
Han lärt mig att vara med litet förnöjd,
Men själf han för byte väl här varit böjd.

  Så må det i lyckelig stund vara vågadt!
Men nu först mitt olycksmått riktigt blef rågadt;
Mig mötte på vägen en mordisk Husar;
I handen pistoler och sabel han bar.

  Förskräckt af hans åsyn jag flux ville springa,
Men plötsligt mig nådde hans »stålblanka» klinga,
Och när nu, blesserad i ryggen, jag flyr,
Den hjärtlöse grymt med pistolen ger fyr.

  »Husarer! Husarer!» –jag utbrast bedröfvad, –
»Utaf en husar blef min flicka mig röfvad;
Han lyste så klar och fördunklade mig. –
O, lysmaskar! ständigt I korsen min stig!»

  Men – grymmaste! – »Pohlen ist noch nicht verloren»! –
Så sjöng jag och glömde de svidande såren,
Och fast min armé var för ynkeligt svag,
På Narva jag tänkte, det duktiga slag.

  Nu skulle jag gifva, och säker jag kunde
Först vara att gifvarn mig icke missunde.
Fortuna, helt visst för att göra sig grön,
Mig skänkte en fågel, o eja så skön!

  Men hiskeligt stor var den fågeln till kroppen;
Från nedersta grenen han räckte till toppen
Af trädet, där ljufligt han sjöng ifrån kvist,
Den falska sirenen: »Nu vinner du visst!»

  Så stolt jag på bordet mitt fjäderfä lade,
Och högt till en oförnöjd herre jag sade:
Det står!» och jag troddes: den blinde ej såg,
Att fredligt på sidan, åt vänster, det låg.

  Höglärde magistrar! jag sedan mig lärde,
Att kransarna fallit betydligt i värde;
Ett kraftigt bevis uppå snillets ruin,
När lagern ej gäller så högt som ett – svin!

  Hårdhjärtade Dafne! om detta du vetat,
Så hade du så mot Apollo ej stretat.
Då hade du säkert på flykten gjort halt,
Och hellre behållit din gamla gestalt.

  Så gick jag mig nu att bli af med min lager;
Ty födan, den gifver, är rasande mager.
På vägen ett Värdshus sig ter för min blick,
Men ganska förnuftigt förbi det jag gick.

  På lön utaf ödet jag gjorde mig räkning
För denna min vackra lekamliga späkning;
Men dygden ej alltid i världen är nog,
Och ofta, som jag, uppå Pottan hon dog.

  »Ja, ormen sig alltid bland blommor plär dölja!
Så är jag då död! – och mig skuggorna hölja,
Men penningen segrar på mörker och död,
Så vill jag då åter se solen, så röd.»

  Ej länge därefter jag uppstod förklarad,
Men måtte en målning mig blifva besparad
Af allt hvad jag såg i den dunkla tartar!
Min läsare, ord jag för sådant ej har.

  Blott detta jag vill i ditt minne befalla:
Vet, spelaren sitter där värst utaf alla,
Och själfva den argaste satan, där bor,
Dock skäms för hans sällskap och bättre sig tror.

  Nå, åter till spelet! Är karlen väl tokig,
Som kommer där sättandes, utstyrd och brokig?
Men djupt på hans panna inprägladt det är:
Jag himmel och helvete inom mig bär.

  »Säg, skall jag den farlige frestarn behålla?
Han både mitt fall och min uppkomst kan vålla,
Han gör mig till intet, han gör mig till tu!»
Behåll den! – en svartalf mig hviskade nu.

  Jag dåre! jag lydde förrädiska rösten
Och dog uppå kuppen, men hade den trösten
Att hämnas mitt fall, förren jag andan uppgaf,
Och sällskap jag fick i min tidiga graf.

  Än spelte jag mer för att komma på spåren.
Kontanterna, ack! de förlorade fåren;
Men det slog så ut, att de kvarblifna små
Till sina kamrater bortgingo också.

  Å nyo att äta vi kallades sedan.
Jag lydde, i hågen så mörk som ett nedan.
Och värden att skada jag åt som en varg,
Och äfven med vinet jag icke var karg.

  Sist kosan till ensliga sängen jag ställde
Med fastande plånbok och mage, som svällde.
Och lätt kan man tänka hvad sömnen var säll,
När jag så förnuftigt fördrifvit min kväll.



ifrån Dikter af skämtsamt slag av Wilhelm von Braun


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.