Kyssen
Långt man går hos vackra könet
Genom stöld och tjufven.
Bröder, jag gjort detta rönet
Utan att bestraffad bli.
Ack! jag minns med hvilken pina
Hilmas söta mun jag såg,
Denna ros, den lilla, fina,
Hvilken halfutsprucken låg.
Både ljuft och smärtsamt nöje
Jag utaf dess åsyn njöt;
Hur den öppnades till löje,
Hur den allvarsam sig slöt!
För en kyss, en enda liten,
Intet pris mig varit drygt.
Men hur häftig var aptiten,
Sinnet var dock än för blygt.
Ändtligen beslöt jag tigga,
Föll på knä och bad så ömt, –
Men den hårda lät mig ligga,
Log och flydde; – ve, fördömdt!
»Stjäla är då bästa viset!»
Tänkte jag – och tror det mest;
Ty allt sedan paradiset
Är förbjudna frukten bäst.
Nu iag sökte blott att komma
Åt att pröfva på mitt mod.
Slutligen jag såg min blomma,
Hur hon ensam, lutad stod.
Eldad utaf längtans stunder,
Sprang jag oförsiktigt fram.
Hon likväl – ack, hvilket under! –
Ej mitt bullrande förnam.
Först när mina läppar trycktes
Emot hennes, spratt hon till.
Men likväl – så det mig tycktes –
Stod hon ganska gärna still.
Sedan dess jag stal beständigt,
Ärligheten var förbi.
Alltid gick det så behändigt,
Som hon velat röfvad bli.
Aktivera autouppdatering av kommentar