Kom, vi sätta bo i dalen
Kom, vi sätta bo i dalen -:
Bäckens sorl bland kiselstenar,
Fågellek och sus i alen,
Allt sig drömljuft här förenar.
Hvems är hyddan, som vi röja,
Halft af grönska öfverspunnen?
Månget snår vi undanböja,
Förr’n dess låga dörr blir funnen.
Afund ofta, så är sägen,
Hyddan jämnade med marken,
Sådde törnen öfver vägen,
Skrämde fåglarne från parken.
Men hvad världen gläds att härja,
Kärlek lika många gånger
Mäktar åter frambesvärja
Fullt af skimmer, doft och sånger.
Hvarje ofördragsam tunga
Skall till sist förlora spåret;
Blott de älskande och unga
Hitta väg i rosensnåret.
Lundens stammar slutas trängre
Att en skyddsmur kring oss bygga;
Då ej ingång finnes längre,
Då först känna vi oss trygga.
Under trädens mörka hängen,
Tätt intill hvarandra slutna,
Se vi skuggors lek på ängen,
Löfverk, månljust genombrutna.
Intet skall vår hvila störa:
Oron lämnar bäckens vatten,
Vindens andedrag vi höra,
Likt en sofvandes, i natten.
Obeslutsamt susar skogen,
Vet ej rätt hvad han bör mena.
Älskogsstjärnan ler förtrogen:
Jag är vittnet, jag allena!
Aktivera autouppdatering av kommentar