Krig

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Det sitter en gud i det blåaste höga
och blickar neråt jorden på djurens besvär:
'Nej titta, mina maskar, de krälande tröga,
de har skaffat sig kanoner, de döda med gevär.
De ha ändrats mycket redan,
de ha titlar och namn -
det är tider sen de avlades i ursprungets famn.

Det är tider sen jag skapte dem att älska och äta,
sen jag gjorde dem av stoft efter belätet mitt -
Nu tävla de med djävlarna i konsten att träta,
nu bråka de om honorna, om mitt och om ditt.
Det bullrar, det flammar,
det är byar i brand,
det luktar blod, det jämrar sig från svartbrända land

Det är tid att bli kräldjur igen och börja krypa -
det var underligt att ont skulle komma av gott.
Deras lek är att bränna, deras lust är att strypa -
det är bättre, att jag dödar dem och skapar något smått.
Det klotet må jag slunga
in i solarnas glöd,
här blir aldrig någon trevnad, förrän jorden är död'



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.