Kungsgatan i Berlin.
Hvad gör icke tysken för pengar!» i sanning,
Det kan man väl säga där hemma med skäl!
Af grannlåt, ack, se hvilken lysande blandning!
Ett Bifrost – med Heimdallar många likväl
Jag ser mig omkring så jag börjar att yra, –
Stor skada, att tiderna äro så dyra!
Stor skada, att tiderna äro så dyra!
Stor skada, att börsen har magrat också!
Men vore jag skald, hade gyllene lyra,
Så ville på stunden jag sälja den då,
Och köpa mig varor och lasta Pegasen
Och rida till Sverige och gå på kalasen.
Och rida till Sverige och gå på kalasen,
Och låta allt folket min härlighet se;
Men kyssar så många, som hår i mustaschen,
De fåfänga flickorna skulle mig ge,
Förr’n tillstånd de finge att gå i min låda; –
Och aldrig de kunde sig mätta beskåda.
Och aldrig de kunde sig mätta beskåda.
»Den schalen, den schalen, – ack, hvad den är söt!
Och uret och kedjan och armbanden båda,
Och dosan, där Venus har Mars i sitt sköt!» –
Med hand och med hjärta de ville det köpa;
Ty prakt är den krok, hvarpå kvinnorna löpa.
Ty prakt är den krok, hvarpå kvinnorna löpa;
För siden och guld får man kärlek igen.
Ack, hjärtat är lätt till att forma och stöpa,
När skänkerna äro tillräckliga än!
Rätt ofta demanten den stötesten varit,
Där jungfrur ha fallit, – det har man erfarit.
Men själf får jag kanske det aldrig erfara;
Ty flyktad är drömmen och lådan är – tom.
Betrakta och önska tillätes mig bara;
Men ack, om jag penningar hade! – ja om,7
Då skulle – som nyss jag haft äran att säga –
Jag pröfva den kraft, som demanterna äga.
Aktivera autouppdatering av kommentar