Ladugårdspigan.
Hvad veckan går långsamt! Ack, om
Den söndagen ändtligen kom!
I ögat mig tårarna stiga,
Och sysslan ej riktigt vill gå;
Ty, fast jag är bara en piga,
Så har jag väl hjärta ändå.
Om söndag, när dagen blir ljus,
Då gångar jag glad i Guds hus
Och möter – ty aldrig han sölar –
På vägen min fästman, tra-la!
Tyst kossa, om längre du bölar,
Så får du af träskon, jaha!
Jag aldrig en enda minut
Får tänka på Anders, »abslut»,
För kräken, som börja att nosa
Och hoppa som fågel i bur,
Tyst Stjärna och Fröken och Rosa!
Tyst Olle, du otäcka tjur!
Om söndag så skola väl vi
Besluta, när bröllop skall bli,
Ty Anders är lång och kan duga
Förträffeligt bra till soldat, –
Då få vi båd’ åker och stuga. –
Tyst Olle, du stygga krabat!
Patron har mig lofvat en ko
Den dagen jag sätter mitt bo.
En katt har jag själf, – men tvy valer,
I kräk, med de eviga rop! –
Af lönen fem hundrade daler
Jag också har knogat ihop.
För dem få vi grytor i fläng,
Bord skaffar nog Anders och säng.
Af bördan vi dra hvar sin halfva,
Och kännes i början det tungt,
Så kommer väl kon till att kalfva, –
Att hafva sitt egna är lugnt.
Jag gått se’n mitt femtonde år,
Bland boskap och getter och får,
Och här, uti boss och i smörja,
Jag trifvits och trallat som bäst.
Nog kommer jag kräken att sörja,
Näst Anders jag älskar dem mest.
De varit min gamman och tröst,
De känna och lyda min röst.
Med ögon, så trogna och stora,
De följa mig, hvart jag vill gå.
Jag kommer att vänner förlora,
Som tryggt man kan lita uppå.
Om någon berömmer min kind,
Det låter jag fara med vind’,
Men prisar man kalfvarna mina,
Då blir jag så innerligt nöjd.
Se bara, hur vackert de skina,
Och hoppa och dansa med fröjd!
Som prinsar de också må godt.
Hur ofta jag bannor har fått
Af frun, som beständigt hörs kälta,
Emedan ej mjölken förslår!
Men herrskapet gärna må svälta,
Blott kalfven sitt lystmäte får.
I trakten finns ingen, som har
En la’gård så präktig och rar.
Ack se! som prestinnor så feta,
Stå korna. De mödan betalt.
En piga, som kallar sig Greta,
Har också dem fodrat »regalt».
Gud hjälpe mig ! nästan jag tror,
Att Anders jag glömmer för – kor.
Snart ställs han i knektarnas leder,
Och gråtande sitter jag då;
Men hvar gång för honom jag beder,
Nog ber jag för korna också.
Hvad veckan går långsamt! Ack om
Den söndagen ändtligen kom!
I ögat mig tårarna stiga,
Och sysslan ej riktigt vill gå;
Ty fast jag är bara en piga,
Så har jag väl hjärta ändå.
Aktivera autouppdatering av kommentar