Rabulisterna.
Ett farligt folk vill jag sjunga om,
Som börjar öka sig småningom,
Ett missledt släkte i Nordanlanden
Med »kappor små och cigarr i handen».
Si, allt var »godt» i den höga Nord,
Och packet var som en fårahjord;
Då kommo dessa, så tätt som axen,
Att ifrån klipparna rycka saxen.
Och det vardt missnöje, sorl och knot,
Och fåren började spjärna mot,
Begynte bräka om »rättigheter»
Och annat otyg; ehvad det heter.
Och jag blef vredgad af detta prat,
Svor rabulisterna evigt hat,
Svor att dem kittla med spetsad penna,
Samt låta folk deras ondska känna.
En ryslig lära bekänna de!
Ve öfver dem! ja, ett trefaldt ve!
Hör då! De dyrka en drömmens mara,
Som heter FRIHET; – hvad kan det vara?
Jag vet ej, hvad det betyder, men
Det skär som svärdsegg i öronen,
Så väl på mig som på andra »stora»,
Och kommer oss att vårt mod förlora.
O, detta platta, fördömda ord!
Hvem lärde det åt den dumma hjord?
Det re’n gjort ondt – och skall göra värre –
Det blir vår död, blir vår död, o Herre!
Och huru skamlöst de se’n predika,
Att alla människor födas lika!
Det var det värsta jag nånsin hört!
Ett grefligt bröst kan af slag bli rördt.
Du jordens axel, spring genast sönder,
Om detta tal kommer ut bland bönder!
Jag kan ej lefva förutan »pack»,
Ty de mig kläda och föda. Ack,
Min Gud jag nästan förståndet mister,
När blott jag tänker på rabulister,
Och hur de skrika i sinnesrus
På »frihet», »sanning» och »rätt» och »ljus»!
Om allt för mycket I dårar tron er,
Det är omåttliga pretentioner!
På sanning yrken I? Ingenting
Är mera skadligt på jordens ring!
Den störtar neder allt hvad vi bygga;
Men endast tystnaden gör oss trygga.
Hvem skulle »Landsfader» vilja bli,
Om hvarje tunga fick löpa fri,
Fick fritt bedöma den ädla källa,
Ur hvilken sällhet och frid blott välla?
Vi äro barn utaf en familj, –
Hvad pappa vill, – ack, fördenskull vilj!
I himmelriket må sanning duga,
Men här på jorden är bäst att ljuga;
Det är en häfdvunnen gammal sed,
Och längst man kommer ju ock därmed.
Och sedan praten I om det rätta!
Säg, gode herrar! hvad är väl detta?
I tigen. Nå, jag vill säga er:
Det rätta endast är det, som – sker.
Bevis I fordren! Nå, den, som klandrar,
(I själfva sett det!) till Vaxholm vandrar.
Och detta kommer sig, rätt och slätt,
Däraf att icke han hade rätt.
Jag ser er baxnas för det beviset;
Ha, rabulister! jag vunnit priset.
Sist vill jag tala med er om ljus.
Det under skäppan bör hå sitt hus,
Ty ve oss alla, ja, äfven eder,
Om ut på landet dess sken sig breder!
Då skulle alla ju lika bli,
Förutom några, som fått geni.
Då skulle massan ju kunna säga:
Med lika mått vilja vi nu väga,
Då skulle bispar ej gödas mer,
I guld ej klädas en häst-offser,
En lagman tvingas på lag att skåda,
Och själfva statsrådet till att – råda.
Nej, sådant duger ej! Det är klart.
Det till fördärf leder uppenbart.
I allan tid vi sett statsmän sträfva,
Att ljuset, ljuset med makt förkväfva.
Det är en uppgift, så ädelt stor,
Ty »fadersväldet» därpå beror,
Och till beröm för de höga ätter,
De snyta ljuset med bajonetter,
Så väl i öster; som annorstäds,
Och därför ljufligt mitt hjärta gläds.
Ja, först och sist, låt oss tåligt famla
I mörkret, blifvande vid det gamla!
Aktivera autouppdatering av kommentar