Lauras toffeltaktik.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

<dikt>

       I fruar, som lipen
       Och aldrig begripen

Att lära en man taga udda för jämt! Se här, hur min älskade tiger jag tämt!

       De äro ej farliga,
       Männerna, pytt!
       Om blott man far farliga
       Fram som en skytt.
       I veckorna åtta
       Jag, säll utan måtta,

Blef fjäsad af honom, som hvarje en brud, Men snart det i skällan blef annan sorts ljud;

       Hur sött jag än läspade
       Kärlekens språk,
       Satt han där och gäspade,
       Styf som en påk. 
       Mitt längtande öra
       Ej längre fick höra

Den tjusande hviskning, som gjort mig så säll; Men annat fick jag till att höra en kväll.

       Han svor och han dundrade
       Som en kossack.
       Jag grät och jag undrade,
       Suckade: ack!
       I usla humöret,
       På brödet, på smöret,

På steken, på soppan han grälade jämt, Och nästan till döds han i början mig skrämt.

       Ju mera jag pustade,
       Sjunken i gråt,
       Dess värre han rustade
       Och bar sig åt.
       »Min tår han ej fattar;
       Bäst är det jag skrattar!»

Jag tänkte och höjde mot spegeln min blick, Och plötsligt jag då en ingifvelse fick.

       »Aha, du min pinare!
       Akta dig, du!
       Nog skall du bli finare
       Snart mot din fru.
       Jag varit för fredlig,
       För god och beskedlig,

Jag trugat mig på honom, hängt vid hans hals. De tåla ej medgång, de syndarna, alls.

       Han ratat gudsgåfvorna,
       Sett under lugg, –
       Men jag vill med håfvorna
       Blifva så njugg.»
       Så sagdt. Jag mig klädde,
       Och muntert jag trädde

Om middagen mot min förfärlige ryss; Då ville, för skam skull, han ge mig en kyss.

       »Låt bli det där tråkiga!
       Gammalt det är.
       Ät hellre! – det bråkiga
       Smöret står där.»
       Mitt öga det lyste,
       Och läpparna myste,

Och klädningen satt så förtjusande nätt. Det klädde mig just till att vara – kokett.

       Han åt – och det smakade, –
       Sökte min hand;
       Men genast jag makade
       Stolen ett grand.
       Och hela den dagen,
       Af yrhet betagen,

Jag lekte med tigern och fruktade ej; Men bad han om annat än mat, fick han nej.

       Och kom han och smekade,
       Tog jag humör.
       Jag honom förnekade
       Minsta favör.
       När ändtligen kvällen,
       Med stjärnströdda pellen,

Var kommen, hur spak satt ej plågaren min! Men jag sprang i kammarn och stängde mig in.

       Han kom väl och knackade,
       Men under skratt
       Jag nu mig betackade:
       »Rolig godnatt!»
       Och följande dagen
       Han syntes så slagen,

Och längre att träta han saknade mod, Ty jag var så vacker och – steken var god.

       På mig, den medgörliga,
       Häpen han ser;
       Han fick det tillbörliga,
       Dock ... intet mer ... 
       Jag lät honom gå där,
       Men ändtligt till nåder

Jag syndaren tog, när det led imot kväll. – Allt sedan, o systrar! jag lefvat så säll.

       Ty hör jag ett knotande
       Ord från min skatt,
       Då säger jag, hotande:
       »Rolig godnatt!» 



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.