Den helige mannen.
Med ögat blygsamt sänkt mot jorden
Och af en kristlig andakt fylldt,
Går mannen utaf dunderorden
Med lagens taflor såsom skylt.
Hvad fromma, söta helgonminer
Mot hvar och en, som går förbi!
Hans feta anlet nästan skiner
Som Moses’ uppå Sinai.
Där med en tiggare han talar,
Hur fri från högmod, bara se!
Med lumpet guld han ej hugsvalar,
Han gifver – sin välsignelse.
En fattig gumma där han hälsar
Som »syster uti tron», – ack, hör!
En drucken där han strängt påpälsar,
Och jord och himmel upp han rör.
»Den mannen har ej många likar»,
– Så tänka alla nu härvid –
»Han lefver såsom han predikar,
Aposteln i en fallen tid.
Från honom är all svaghet fjärran,
Och i hans bröst har ormen dött.
Han sig ödmjukat inför Herran,
Och han har segrat på sitt kött.»
I blinde dårar! I ej anen
Hur våldsamt, vildt det sjuder där,
Inom den rynkade kaftanen,
Af tusen stridiga begär.
Nej, ormen lefver! Om I vissten,
Hur han sig vrider med sitt gift!
I »heligt» bröst bor svarta listen
Och hvarje rå och djurisk drift.
Den helige förstår att dölja
Sin ulf inunder fåraskrud.
Till hemmet vill jag honom följa,
att skåda, hur han växlar hud. –
Han träder in. För dörren drages
Den trogna regeln, hans beskärm,
Butelj och glas ur skåpet tages;
Se så, ditt fromma hjärta värm!
Hans ögon börja nu att tindra,
Men lågan är ej just så ren: –
»Hvad denna saft förmår att lindra!
Nu faller från mitt bröst hvar sten.
Som plantan lifvas upp af solen,
Jag lifvas af det starka vin.
Jag glömmer allt: predikstolen
Och konsistorium och – hin.
Men snart till biskop skall jag stiga,
Ty se! min dygd är allmänt känd,
Och jag profossar väldeliga
Mot lasten, utan återvänd.
Jag väcker själar med min stämma
Och förer dem på dygdens stig.
När syndare jag så kan skrämma,
Bör jag ju själf fåpläga mig.
Nu världen tror, att en postilla
Jag skrifver i min ensamhet.
Tack! snöda värld! Du tror ej illa,
Din dumhet jag att skatta vet.
En skål för kärleksfulla dårar,
Som gifva prästen sista kon!
En skål för hoppets fromma tårar!
En skål, en tacksam skål för – tron!»
Nu knackar det på dörren varligt.
Han känner knackningen igen
Och läser upp: »Här är ej farligt,
Kom in, kom in, min lilla vän!»
Med psalmboken i hand en tärna
Nu trippar in så tyst hon kan.
Hon söker tröst – och får den gärna,
Ty hon är hos en »helig man».
Aktivera autouppdatering av kommentar