Till de unga skalder.
Vänskap och enighet, sötaste skalder!
Unnen hvarandra det lof, som bestås!
Mycket I sjungen om ljuslockig Balder,
Utan att dock på den fridsamme brås;
Ögonen ut på hvarandra I hacken,
Korpar det finnes tillräckligt ändå.
Ledsam är mödan och dålig är tacken,
Hvarför då kifvas alltjämt, som de små?
Hvarföre lufvas? I ären ju stora,
Särdeles inför er själfva, likväl?
Sången, den »tonande», skall ju förlora,
Om I er skriken så hesa med gräl.
Striden mot mörkret, den väldige jätten,
Det är en högre, en ädlare strid.
Hjälpen hvarandra och värnen och rätten!
Tron mig! ej konsten skall lida därvid.
Ej blott vid stranden af Fyris trifs sången,
Ej uteslutande endast i Lund;
Så väl i öster som väster finns mången,
Hvilken Apollo förlänat ett pund.
Söner af samma förträffliga fader,
Våren då snälla och lydiga barn!
Rifven ej sönder hvarandras små rader,
Lejonet likt, då det rifver ett garn!
Har en af eder fått starkare vingar,
Bör han ej visa sin påfågels-stjärt.
Ödmjukhet adlar, men stolthet förringar,
Skonsamt bör svängas den kritiska snärt.
Därföre enighet! Fasthet i vilja,
Kraft uti handling, ty konsten är lång!
Sången är till att förena, ej skilja,
Minnens då detta, o, skalder, en gång!
Aktivera autouppdatering av kommentar