Lyckoprins

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Vid soluppgång låg slätten
Af daggen öfverandad,
Uti en doft af torfrök
Och morgondimma blandad.

På järnvägsskenan blänkte
Den första varma glöden;
Där gick på inspektering
Också en banvakt -- döden.

Han lade sig i kurvan
Att vänta tyst och tåligt,
Där trä’t i ett par syllar
Förmurknadt var och dåligt,

Då rasslar det i fjärran,
Allt närmare det brusar.
Emot benrangelsmannen
Med ilfart tåget rusar.

I stoppade kupéer
De sofvande sig sträcka,
Snart skall man vid stationen
Till frukosten dem väcka.

Blott en, den lille gossen
På tredjeklass-biljetten,
Är vaken och från fönstret
Hans ögon sluka slätten.

Till skolan ensam skickad,
Han gör den första färden,
Hans blick har tusen frågor:
Alltså, det här är världen?

Nu kommer det -- nu döden
Är blott en tum från lifvet ...
En utsträckt benhand stjälper
På sned lokomotivet.

En stöt -- en ångestkorus --
Då plötsligt allt står stilla.
I ögonblicket döden
Fått sikte på den lilla.

Och han, den fruktansvärde,
Som intet kött skall spara,
På gossens panna läste:
Den låter du än vara!

Ur öppnade kupéer
Den skrämda skaran strömmar,
En iskall kåre jagat
På flykten alla drömmar.

I örat döden hviskat
På sina undersåter:
Den gången var det nära --
Men minns, vi råkas åter!

Blott gossen, lyckoprinsen,
Med ögon barnsligt klara,
På banans spillror leker --
Hvad vet väl han om fara?

Hans trygghet delar med sig,
Man känner sig helt lättad:
Den bromsnings-apparaten
Är makalöst inrättad! --

Och allt som solen höjdes,
Svann skuggan bort af döden,
Som gick sin väg att grubbla
På mänskors lott och öden:

Du unga blonda hufvud,
Din vän jag ej fick vara.
Nu står där på din panna
Om lycka och om fara.

Weesen, 10 Aug. 1889.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.