Vinets ande

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Min far var solens yngling,
Som tog bedårad fatt
En nymf med horn i pannan
Och lystet, jordiskt skratt.

Men vaknande ur ruset,
Mot skyn han harmsen for,
Då vid de fulla brösten
Jag drömde hos min mor.

Jag är en jordisk dämon,
Fördärf min ynnest bär,
Dock bor hos mig en sträfvan
Dit, där min fader är.

De svaga mänskobarnen
Mig be att lyfta dem
Dit upp till kraftens himmel,
Till ljusets höga hem.

Nåväl, jag kan det äfven --
Uti en kort vision
Jag ofta drog en förlåt
Ifrån all skönhets tron.

Ett ögonblick allena
Jag slöjan öppnad höll --
Med svindelgripen hjärna
Mitt arma offer föll.

Mot djupets svarta afgrund
Den stirrande jag bar.
Då såg han på min panna --
Där stod det hvem jag var.

I täta vinlöfskransen
Min heta kind jag gömt,
Begråtande det öde,
Som så min skänk fördömt.

Jag vet en dag skall komma
Och kanske komma snart,
Då desse Adams söner
Se målet mera klart;

Då trånaden mot höjden
I hvarje hänryckt barm
Min eldkyss kan förakta
Och vara lika varm.

Ej blott i drufvans prisma
Skall världen te sig skön:
Visioner varda sanning
Till mödans segerlön.

Ej mera hungern dränker
Sitt kval i glömskans saft,
Ty nöden är betvungen
Af tanke och af kraft.

Den ljusa himlastegen
De rest på säker grund,
Ej vacklande som rusets
Invid ett bråddjups mund.

Ett släkte, friskt och frigjordt,
Som återvunnit sig,
Förbannelsen skall lösa
Från solens barn, från mig.

Min ranka skall ej slafva
I dunkla lustars tjänst,
Men klänga vild kring bergen,
Af solens blick beglänst.

Ej mer jag flyktigt lyfter
En stoftbetungad träl;
Ur blomman fri jag andas
Min himlaborna själ.




Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.