Masaniellos Tarantella

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Kommen hit I bröder alla, lämnen hafvets våta värf,
Nu är icke tid att sköta näten för en lumpen skärf!
Kommen, jag är Masaniello, fiskarn från Amalfis strand:
Jämt min röst var van att tända bruna kinder upp i brand.

Hafvets söner, hafvets döttrar, barn af sköna Napoli,
Hvar är glädjen, sången, dansen -- dansen förr så yr och fri?
Landsmän, hvar är glädjen? -- Mulne svaren I och blicken ner:
Glädjen? -- honom ej vi känne, men spanioren desto mer.

Från Castiliens brända hedar kom han hit med urblekt rock;
Nu han har det gula guldet, har det hvita silfret ock.
I de slott, vi byggt åt honom, drar han ej ens för gardin,
Då han kysser våra tärnor, då han dricker af vårt vin.

Då han kom, hans torra knota genom dräktens trasor sken,
Ryttarstöfveln knappt fick fäste på Hans Nådes spindelben.
Nu, en etterfylld tarantel, pöser han af öfvermod
Och det stinna hull, han fått sig, har han sugit af vårt blod.

Bröder, jag är Masaniello, alle kännen I mig grant:
Då en nyhet jag förkunnar, vet enhvar jag talar sant.
Du som klagade att dansen flyktade med glädjen bort,
Vet, jag råkat tarantellan -- hit hon kommer innan kort.

Nyss i klara morgonpurpurn jag Vesuvius besteg,
Där för spanska strupar drufvan kokar på vulkanisk teg.
Öfver stelnad ström af lava gick jag trälens tunga gång,
Stum, fast smekt af varma fläktar -- stum, fast smekt af fågelsång.

Matt och liknöjdt såg mitt öga soluppgångens skådespel --
I de frukter solen brynar, landets barn ha ingen del ...
Golfens lugna silfverspegel krusade ett stim af fisk --
Skynda, slaf, fyll silfverfaten på en utländsk herres disk!

Bäst i mina sorgsna tankar jag stod sänkt, -- hvad hände då?
Först mitt namn jag hörde ropas -- doft ett tordön ljöd därpå,
Och ur kraterns svalg i blinken ljungeldsnabb steg upp en mö,
För min blick i ringdans svängde berg och skyar, land och sjö.

Stolt hon syntes som en drottning ifrån hjässa och till häl,
Men i ögonvrån satt skalken, log förtrolig folkets själ.
Det var hon, var tarantellan, här ej sedd på långa år:
Det var hennes mörka öga, det var hennes lösta hår!

Öfver hennes panna röda fiskarmössan satt på sned,
Hennes uppsyn, vild och lustig, syntes nu tillika vred.
Hotfullt spände hon i sidan muskelstark och naken arm,
Och stiletten, blanke hämnarn, doldes tätt vid hennes barm.

Masaniello, så hon sade, tror du ej jag vet din nöd?
Masaniello, folket sörjer utan frihet, utan bröd.
Stackars mina bruna gossar, omildt trycker oket er!
Stackars mina mörka flickor, ingen dans och glädje mer!

Bredvid plogen som vid åran, så i regn som solskensbadd
Stinger eder främlingspiskan liksom en tarantels gadd;
Men då en tarantel stuckit, skakas giftet bort af dans --
Heter jag ej tarantellan och är jag ej än till hands?

Masaniello, till Neapel! -- Här skall bli ett annat slag;
Med den styfve Castilianarn vill jag dansa litet, jag!
Dansa, så hans knäveck skälfver, plymen ryker från hans hatt.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Hej, det blir en lustig natt!

Masaniello, till Neapel! -- Min och frihetens gesandt,
Då du säger att jag kommer, vet enhvar du talar sant.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Än i kväll skall dansen stå.
Själf Vesuvius ger tecknet till att börja, mina små!

Så hon talte ... Bröder, systrar, sen I ej på bergets spets
Hur det röda svafvelmolnet ständigt vidgar ut sin krets?

Hören I vulkanens åska, nyss i fjärran dämpad, svag,
Ständigt rycka oss allt närmre? -- Nu, hvad väldigt tordönsslag!

Landsmän, nu är stunden inne, jord och himmel stå i brand:
Upp till vilda frihetsdansen, upp med stål att bryta band!
Länge nog har främlingsligan spelat herrar i vårt hem --
Masaniellos tarantella nu vi spela upp för dem!



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.