N:o 15. Källarsång.

Kom sköna Källar-flickor
I hurtigt språng, i tripp och traf,
Slå upp båd' sprund och svickor,
Och låt mig supa braf;
      Torstig är jag,
      Natt och dag,
      Matt och svag;
Gif mig vin af femton slag.

Hur ljufligt månd' det vara
At tappert dricka glasen ut,
Och se sig sjelf i fara
At dimpa hvar minut!
      Hurtigt! jag ler,
      Rättnu ser
      Jag ej mer
At gå hem til mitt qvarter.

Jag vil ej vara nykter
För alt för mycket mycket godt;
Man lefver så betryckter
När intet vankas vått;
      Jag håller för,
      Strupen bör
      Som ett rör
Läskas, vätskas, tils man dör.

Så drickom nu i botten,
Ach hjertans gubbar! gör er flit;
I denna sällhets lotten
Så vankas ingen nit.
      Klingande glas
      Gå i kras
      I Calas,
När där många klunkar tas.

Så väckas glada tankar
I Bachi ägta Paradis.
Friskt bär upp många ankar
Af Franskt och Portugis;
      Ingen nu tål
      Någon skål
      I vårt skrål,
Supa är vårt ändamål.

Se stjernorna de blänka,
Och nattens kulna dimmor stå;
Jag orkar ej mer tänka,
Ej se, än mindre gå;
      Gubbar min sann,
      På hvarann
      Måste man
Nu förlikas som man kan.

Jag dimper öfver ända,
Min hjertans Supe-bror, jag ber,
Din skål min vän, kan hända
Vi aldrig råkas mer;
      Nu ha vi fått
      Mycket godt,
      Mycket vått,
Som vårt hjerta efterstått.