Nina la lavandaja

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

(Napoli.)

»Och är jag bara en lavandaja,
Jag kallas Nina den sköna dock,
Och herrar vända sig på Chiaja
För att se fladdra min mörka lock.

»Jag kunde slippa gå kring och tvätta,
Men få stoltsera i nya skor;
Dock väl jag minns hur det gick Giulietta,
Och därför aldrig jag smickret tror.

»Jag vet, han endast bär ondt i hågen,
Den rike sprätten, af smekord full.
Jag vet en fiskaresång på vågen,
Som klingar bättre än myntadt gull.

»Antonio är en munter sälle
Och god i innersta hjärterot.
Vi äro födda på samma ställe
I Portici vid Vesuvens fot.

»Med röda mössan ner på sitt öra
Han ofta kommer i egen slup
Att mig dit bort öfver golfen föra --
Jag får mig spegla i blåa djup!

»Då båten stannar på strandens bankar,
I land han bär mig på kraftig arm,
Och hjärtats slag ha förrådt hans tankar,
Då jag var tryckt till hans breda barm.

»I kväll vi ses i en tarantella:
Då tror jag nog han vill passa på
En sakta fråga till mig att ställa --
Och nog jag vet hvad jag svarar då!»

Så med sin tvättkorg på väg till källan
Sjöng solskensbarnet från Portici.
På bara fötter i tarantellan
Hon dansar sorgerna lätt förbi.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.