Ny kärlek.
Hvad människan är svag, min vän!
O, ve! nu är jag kär igen,
Och alla mina föresatser
Ha ramlat ned som kortpalatser.
Men Fannys löje är så täckt,
Och hennes blick med solen släkt,
Och formerna så klassiskt runda. –
Hur kan jag vara annorlunda?
En tid af kval mig förestår.
Det blir väl som i forna år,
Då jag, bekajad af elände,
I månen såg min bästa frände.
Nu skall på nytt jag suckar dra,
Samt gråta, knäppa händerna,
Och njuta dålig sömn om natten,
Och släcka törsten blott med vatten.
På nytt jag blifver nu ett barn;
Får hjälpa henne nysta garn,
Samt sitta där och rita mönster
Med blyertspenna mot ett fönster.
Ack! jag är slagen till en slant,
Får följa stjärnan som drabant,
Får foga mig i hennes nycker,
Och göra endast hvad hon tycker.
Ej längre vin jag dricka får,
Ej smyga dit där nöjet rår,
Ty eljest tanter, det berätta,
Och korgen får jag då med rätta.
Den stygga kärleken! ack, nej!
Han är ej stygg, han är det ej.
Men skall jag vara riktigt ärlig,
Nog förefaller han besvärlig.
O, vore endast mindre röd
Huldinnans kind, då fanns ej nöd,
Och vore mindre ljuft dess öga,
Då brydde kärleken mig föga.
Men bäst likväl, som nu det är.
Ty kärlek är ett ljuft besvär,
Och om, som ogift, jag är slafven,
Jag herre blir, som gift, till grafven.
Aktivera autouppdatering av kommentar