Tankar i ett läger.
GENSDAEMES VISA.
En fattig slaktare i denna stad
Af jättelika sockertoppars rad,
Jag ligger trött och på mitt handtverk tänker,
Samt på det myckna goda, som det skänker:
Ty stark motion och dito sträng diet
Är mäkta godt för kroppen som man vet.
Gud signe Riksens fäder! I, som ären
Så måna om oss små bland militären!
Snart skola vi af svält så tunna bli,
Att stjärnorna man genom oss kan si.
O, hvilken väldig här! vi blifva like
De nobla skuggor uti Plutos rike! –
Det är dock skönt att vara svensk soldat,
Med mycken heder och med litet mat!
Det är dock skönt en borgad rock att bära!
Det brokiga inseglet på vår ära.
Det är dock ljuft att dö för Svea land,
Som ger med ena, tar med andra hand!
Som barn jag krigarns ädla yrke valt,
Men dyrt min barnslighet jag har betalt,
Ty allt det lilla, som i arf jag hade,
På kronans magra bord jag nederlade.
Nu har jag blott min fullmakt och mitt svärd
Samt »mina skatter utur minnets värld»;
Men ack! bland dem de flesta äro sura,
Ty förmän gett mig galla in natura.
Dock utan syndaskuld mig synas de.
Ty den, som ej fått vett, plär ovett ge.
Min mordlust uti sommarsoln försmälte,
Och jag har blifvit trött att leka hjälte.
Omkring mig hör jag endast, vidt och bredt,
Ett tusenmunnadt, släpande: I ett!
O, sångens fader! hvad tycks om det ljudet?
På Pinden är det väl vid straff förbjudet?
Den svenska krigarn lär ha litet vett,
Ty hur han räknar, stannar han vid ett,
Men detta kan han dock på sina fingrar,
Hvart än hans mörka hjältestråt sig slingrar;
Men ännu tarfvas det ett kunskapsprof,
Och mången för dess skull blef kurrans rof;
Det är: att skilja höger ifrån vänster,
Den högsta ibland krigiska förtjänster.
Den högvälborne, som sig detta lär,
Skall säkert stiga högt som militär,
Och huru än den snöda värld sig vänder,
Så har han – lyckan uti sina händer.
Aktivera autouppdatering av kommentar