Riddartiden.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
(Ur fröken Laura Fasans värds portfölj).


   Hvad riddaretiden var härlig och säll!
Så månde jag sucka hvar eviga kväll.

   O, svärmande, ljufva, romantiska dar,
Då ännu för fröknarna dyrkan man bar!

   Som féer vi sutto i fäderneborg
Och spridde stor glädje och spridde stor sorg.

   Vi väsenden voro af högre natur,
Och männerna endast lastdragande djur.

   Jämt harporna ljödo till fröknarnas pris,
Och dagarna flydde i helig kurtis.

   Och anorna gällde; mamsellernas tross
Ej korsade rosende vägen för oss.

   Då hade vi makt. För en lågande blick
I blekaste döden hvar riddare gick.

   Det gafs ej en önskan, så ytterst befängd,
Som icke blef uppfylld i tidernas längd.

   En fröken behöfde blott öppna sin mund,
Sitt knä böjde riddareslafven på stund.

   »En blomma vid foten af Libanon står; –
Rid fort att den hämta, hvad tyget förmår!

   Ligg stilla! En lätt kommission har jag än:
Hugg näsan af sju saraceniska män!

   Och salta de näsor i gulddosan in,
Och skänk mig den sedan, så blifver jag din!»

   Men riddaren kysste den snöhvita hand,
Drog se’n i förtjusning till hedningars land.

   Och hösten därpå kom den trogne igen,
Med näsor af sju saraceniske män,

   Med blomman, som växte vid Libanons fot,
Och han apporterar förutan allt knot.

   Då rördes till älskog skön jungfrun och grät,
Och kärlekens löndörr – sin famn – hon upplät.

   O, vände blott åter den gyllene tid
Med sina tornerspel, sin eviga strid!

   Då sutte jag icke enstaka och glömd,
Men i trubadurernas sånger berömd.

   En riddare båld skulle bära min färg
Och slåss för min ära i dal och på berg.

   Den bandros, jag kastat från luftig balkong,
Han bure vid hjärtat på vandringen lång.

   Och mötte han då i den sjumila skog
En riddare – genast ur slidan han drog:

   »Statt stilla och strid – eller heligt mig svär
Att Laura bland jungfrur den skönaste är!»

   Men främlingen, rädd uti kampen att gå,
Ett kvitto min riddare ger däruppå.

   Se’n hundrade sådana väl han fått in,
Jag skulle bli mildare uti mitt sinn’,

   Och nådigt ta luntan ur segrarens hand,
Samt slå kring hans hals ett »förgyllande» band.

   En vecka, i vindarnas rasande lek,
Han skulle stå bunden vid borggårdens ek.

   Se’n profvet var fullgjort, jag skulle bli nöjd,
Och träda i brudstol med innerlig fröjd.

   Men ack, hur jag drömmer! Vår tid är förbi,
Och kedjan har brustit och slafven är fri.

   Vår allmakt är borta, och riddarna med! –
Och nutidens ädlingar äro af träd.

   De vilja ej offra ett finger en gång
För damernas ära! Hvad tiden är vrång!

   De låta oss sitta, för glömskan ett rof,
Och tåla omöjligt att sättas på prof.

   Med stålsatta hjärtan de gå oss förbi.
Ack! nu är det vi, som bepröfvade bli.

   Hvad riddaretiden var härlig och säll!
Så må jag väl sucka hvar eviga kväll.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.