Vigilansen.
Morgonen gryr – och jag skall vigilera!
Hvilket uppvaknande, moder natur!
Hellre jag låge i mull och i lera,
Hellre jag vore ett oskäligt djur.
Trefaldt fördömd den procentare vare,
Hvilken i världen fann penningar upp!
Får jag ej bukta och slå som en hare?
Får jag ej vaka långt mer än en tupp?
Annat det var i det saliga Eden,
Hvilket jag läst om, när liten jag var.
Där fanns ej fyrk. Den förträffliga seden,
Hvi blef den bortlagd i senare dar?
Utom från Evas melodiska stämma
Aldrig där trängde en »silfverton» fram,
Aldrig man kom där i någon sorts klämma,
Björnarna luffade, spaka som lamm.
Andra reverser ej stodo att finna,
Än dem som kärleken skref i en blick,
Genast de löstes med kyssar, som brinna,
Icke, som nu, man till lagsökning gick.
Hittade Adam en glödande drufva,
Ansåg han denna för mer än en slant,
Köpte sig därför en gunst af sin dufva,
Aldrig begärdes där något kontant.
Först med kontanter kom synden i världen,
Ormen var penningen – det är ju klart.
Strax byggdes gäldstugor, slipades svärden,
Strax kommo arga fiskaler i fart.
Morgonen gryr – och jag skall vigilera!
Hvilket uppvaknande, moder natur!
Hellre jag låge i mull och i lera,
Hellre jag vore ett oskäligt djur.
Upp då, sjusofvare, Mammon att tjäna,
Upp då att söka den »fågelen blå»!
Och som en jägare gå uppå knäna,
Buga och kryp, om du honom vill nå!
Nu är jag färdig. Knappt benen mig bära
Trappan uppför till den mannen af guld.
Darrande kommer jag, såsom de kära,
När de för pappa bekänna sin skuld.
Guldmannen strax i mitt anlete läser,
Att jag har utgått på grym vigilans.
Han ber mig sitta, men basrösten snäser –
Hoppet är bragt, likt mig själf, på balans.
Sorgset jag börjar, och orden jag väger;
Guldmannen, hvisslande, hör däruppå.
»Har ni väl säkerhet?» guldmannen säger. –
»Nej.» – »Mjuka tjänare! – då kan ni gå.»
Början var god; men det långt är till kvällen,
Och jag i sadeln har börjat bli varm.
Ha! jag vill springa på hundrade ställen,
Vild, som den rasande Roland, af harm.
Önsken mig lycka – och jag säger amen!
Stursk, som herr Rothschild, jag nu vill se ut.
Den, som har hufvudet bitit af skammen,
Alltid blir hjälpt framför andra till slut.
Aktivera autouppdatering av kommentar