Okänd främling
Skära arlaskyar randas
Öfver dunkelt lummig park,
Fågeln vaknar, linden andas
Balsamånga ljuf och stark.
Fjärran skogars blåa bälten
Kasta dimmans glesa dräkt,
Klöfverböljorna på fälten
Sakta gå vid västans fläkt.
Nyfödd tjusning lunden fyller,
Doft och välljud blanda sig,
Genom gröna hvalf förgyller
Solen ljust en ynglings stig.
Inga moln hans öga skymma,
Fastän börsen kännes lätt,
Fastän ränseln högst kan rymma
Lyran eller en palett.
Daggbestänkt af mossans läger,
Där han just haft nattkvarter,
Blickar han liksom han äger
All den sköna nejd, han ser.
Lik eröfraren till sinnes,
Tecknar han hvar lummig grupp
Som en tillgång i sitt minnes
Rika jordaböcker upp.
Själf den skygga bruna hinden,
Studsande i snårets krans,
Förr’n hon hinner fly med vinden,
Är för alltid märkt som hans.
Molnen, när de skönast glöda.
Få ej spårlöst gå förbi,
Bli till nya rosenröda
Riken i hans fantasi.
Mellan sekelgamla lindar
Nu det skymtar grått i grått;
Bakom tunga galler-grindar
Syns det höga herreslott.
På den döda prakten faller
Lifvets varma ljus i hast --
Smög ej genom portens galler
Främlingen ett ögonkast?
Rosor gladt välkommen nicka
Mot den enkle vandringsman,
Byster åt hvarandra blicka
Utur nischer: »det är han ...
»Det är han, som återger oss
Än en skymt af lifvets lån
Och med andra ögon ser oss
Än vår arfvinge och son.
»För den egne ätteläggen,
Till hvars gagn vi stridt och spart,
Äro vi på marmorväggen
Döda anor blott och bart,
»Men för främlingen vi alla
Höra ännu lifvet till:
Älska, hata, segra, falla,
Allt som skaparlusten vill.»
Medan stenanleten hviska
Så ur hvälfda nischers rad,
Rosenläppar purpurfriska
Öppna sig bland tagg och blad:
»Var välkommen, tidt och ofta
Vi sett åt, om du ej kom.
Här till ingens fröjd vi dofta,
Här bryr ingen sig därom.
»Här natur och skönhet isats
Af den kalla flärdens spår,
Här, där kärleken förvisats,
Var ej våren riktig vår.
»Men du syntes -- isen smälte
För sefirers lena ström,
Och vi jubla mot vår hjälte
Och hans hjärtas unga dröm!»
Linden, hundraårig jätte,
Susande nu böjde sig:
»Ja, vi se du är den rätte,
Här du hemma är hos dig!»
Ända ifrån grund en sprittning
Gick igenom bergfast slott --
Okänd främling i besittning
Tog en furstes arfvelott.
Aktivera autouppdatering av kommentar