Sterope

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Ur dunklet i dalarnes näste
Vi blicka mot natthimlen upp
Och se på dess stjärnströdda fäste
Plejadernas skimrande grupp.

Det är som de götes tillsamman
I enigt och systerligt sken,
Som vore den himmelska flamman
Ej tänd hos de sju, men hos en.

Med strålar de blända, att ingen,
Som forskar bland stjärnorna, ser
Att Sterope, skönast i ringen,
Ej lyser hos systrarna mer.

En afton lik denna de drogo
I skyarnes glidande char,
Då silfrade dyningar dogo
Därnere kring mörk Balear.

Allt lägre sig sänkte de ljusa
Och lyddes med drömmande lust
På böljornas suckar, som susa
Ur månklara grottor vid kust.

En dödlig, så säger oss sagan,
Sin blick mot de himmelska höjt.
Från stranden hans trånande klagan
Vardt buren på rörskuren flöjt.

Bak molnen försvunno de höga
Plejader för jordsonens blick;
Allena från Steropes öga
Ett gensvar den bedjande fick.

Ur tonande sfärer hon lände
Att bringa den arme sin tröst.
Af mänskliga lidelser brände
En tår den odödligas bröst.

Den föll som en svedande gnista,
Om jordlifvets smärta ett bud,
Och där som den fallit sågs mista
Sin klarhet den stjärniga skrud.

Af stoftet hon hembar ett tecken
Till systrarnas strålande krans
Och döljer alltsedan i vecken
Af slöjan sin bleknade glans.

Då skygg hon i azurn försmälte,
Osynlig i himlarnes hus,
Strax väfde de andra ett bälte
Kring henne af skyddande ljus.

Med strålar de blända, att ingen,
Som forskar bland stjärnorna, ser
Att Sterope, skönast i ringen,
Ej lyser hos systrarna mer.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.