På gammal tomt
För Stockholms-barn behöfs ej måla
På Norr den mångbesökta punkt,
Där skenor ut som nerver stråla,
Och järnvägsvagnar dåna tungt.
Med front emot Central-stationen
Ett typografiskt praktpalats,
Kändt af den röda tegeltonen,
Tar in sin del af samma plats.
Vid snabba pressars gång därinne
De ord, du nedskref vid din klaff,
Mångfaldigas på stampadt linne
Än till ditt pris, än till ditt straff.
I tankens fjärils-vingar bjärta
Med omildt finger sättarn tar,
Och i sin nya dräkt af svärta
Den bild ej känns, som sken så klar.
Just här, där svettig snällpress viger
Åt minnet somt, åt glömskan somt,
Här, där den röda muren stiger --
Jag lekt som barn på denna tomt.
Den var en trädgård då, med många
Och sköna träd, med sval berså;
Bland skumma gränders kvafva ånga
En solig, paradisisk vrå.
Pioner stodo och tulpaner
På vakt kring rika jordgubbsland,
Dit stora, mogna astrakaner
Från grenen föllo ned ibland.
Här fick inbillningskraften svärma
Liksom i en förtrollad värld
Och bada sig i ljus och värma
Och sadla sagans häst till färd.
Här log mot mig för första gången
En skymt af skönhet och natur,
Här föddes kärleken till sången --
Här, just vid denna röda mur.
Försvunnen är den lilla parken,
Där fantasin sig tumlat fri,
Och på den kala, jämna marken
Står nu ett jätte-tryckeri.
Och där -- så ödet dock kan laga! --
Ett brokigt sammansatt fragment
Utaf min ringa lefnadssaga
En vacker dag kom ut på pränt.
Jag såg de många hundratalen
Af samma bok, förskräckt lik den,
Som får i spegelklädda salen
Sitt anlet tusenfaldt igen.
Den fina papperssorten lyste,
Och trycket var så skarpt och nytt;
Jag ville läsa, men jag ryste,
Ty hela doften hade flytt.
I tryckta tankar, ack hur matte
Jag eder fann i denna stund
Emot den dikt, som barndom satte
Med gyllne skrift på drömblå grund!
Aktivera autouppdatering av kommentar