Palazzo Strozzi
I natt i drömmens värld på gästning,
Här i vårt Florens har jag stått
Invid en trotsig gråstensfästning,
De forna Strozzi’s dystra slott.
Från glesa skyar månen blänkte
På gallret framför fönsterkarm.
I toner högt på dig jag tänkte
Med mandolinen på min arm.
Ur skuggan plötsligt såg jag rusa
Af masker en beväpnad ring:
Jag kände lifvets källor frusa
Vid dolkars isigt kalla sting.
Af hela skarans fötter trampad,
Jag såg mitt hjärta rödt på glänt
Och mandolinen sönderstampad
I hundra skymfade fragment.
Nu blixtrade den blanka eggen,
Och som en mäktig purpurström
Mitt blod jag stänka såg på väggen ...
Då spratt jag upp -- det var en dröm.
Vid sol-ljus dag min första handling
En vandring var till samma plats.
Men hvilken leende förvandling
Var skedd med nattens drömpalats!
Mot muren blomsterbord sig stödde,
Där vårens rikedom låg tömd,
Den hörnsten, där jag tyckt jag blödde,
Var under berg af rosor gömd.
Se här de rödaste bland röda
I daggig fägrings bjärta spel!
För dig de purpurvarma glöda,
Och mandolinen -- den är hel.
Aktivera autouppdatering av kommentar