Syrsan

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I middagsslummer dalen hvilar,
Och solens varma glitterregn
Bland drufvoklasarne sig silar
Igenom rankors gröna hägn.

Bland vignens dufna blomsterkalkar,
Vid vattenkonstens fina stänk,
Jag märker ej hur boken halkar
Ur handen ned uppå min bänk.

Men ständigt hör jag musicera
Den lilla syrsan dagen lång;
Ju varmare det är, dess mera
Hon stämmer upp sin friska sång.

I glöd hon sjunger blott och njuter,
Just som ett äkta sångarbröst,
Fastän de flyende minuter
Allt närmre bringa köld och höst.

Ja spela, gräsets stackars lyra!
En framtid kommer, är det sagdt,
Då från sitt bo hvar bärgad myra
På dig skall blicka med förakt.

Men icke ämnar jag dig klandra --
Din lilla visa gläder mig.
Hvad fröjd har jag af den där andra,
Hur mycket än hon riktar sig?

För mig är syrsan kär -- åt myran
Är mängdens hela gunst beskärd.
Förvärfvet ej med sångaryran
Förliktes ännu i vår värld.

Det är den evigt samma striden,
På hvilken intet slut skall bli,
Emellan kloka barn af tiden
Och dina söner, fantasi!

I, som ej sport hur flammor härja,
Så hjärtan smälta ned som vax,
Men som försiktigt valt att bärga
På nyttans teg de gyllne ax,

Hos eder blodets lugna vågor
Fällt domen öfver en och hvar,
Hvars lif går upp i sång och lågor
I allt för korta sommardar.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.