Profetens ättling
Vid balustraden i Marengos park
Han står där stel, med munnen sammanbiten,
Förnäm i hållning liksom en monark,
Fastän hans mantel fläckig är och sliten.
Till börden är han ock en kung, hvar tum,
Och i moskén den trogna menigheten
För detta stolta armod lämnar rum,
För Sidi-Hamed, ättling af Profeten.
Men han, som räknat deyer i sin släkt,
Är bofast under öppna himlaljuset.
Han äger intet, utom denna dräkt,
När han ej har en värld i haschisch-ruset.
Med blick, på hvilken visionären känns,
Han ser mot hafvet. Böljans trollsång klingar.
På sjöns och luftens fjärran dimblå gräns
Latinska segel spänna hvita vingar.
Hans fäder fordom stått på samma höjd,
Att se korsaren styra in med brisen,
Och de beräknade med trotsig fröjd
Sin egen anpart i den gjorda prisen.
Det var i dagar, då Algers galér
Strök lik en haj omkring sitt våta välde
Och låg på lur vid hvarje vik och skär:
Beredd att rusa fram, om rof det gällde.
Väl firade med Adria, den blå,
Venetianarn skrytsamt bröllopsfesten,
Men bak hans rygg till bruden smög på tå
Den djärfve mohren, den objudne gästen.
Förgäfves kom med hämndens blixt och brak
Från kristenheten mången stark armada;
Långt från triangelstadens platta tak
Dess dunderbollar sprungo utan skada.
Alger var mäktigt, det var rikt och sällt,
Och fångna giaurer, skramlande med länken,
Uppbröto sina herrars mark och fält
Och svettades för dem på roddarbänken.
Bazaren var beryktad vidt omkring
Som marknad för de skönaste slafvinnor;
Bakom en förlåt sutto där i ring,
Bland nubiskor, Europas hvita kvinnor.
Hur får ej nu, Alger, du göra bot,
Slafvinna själf hos Västerlandets söner!
Moskén beträder frankens fräcka fot
Och stör de troende i deras böner.
Ja, hit han kom -- med fagra löften först
Att öfvervunna akta och beskydda,
Men för hans högvishet och nyhets-törst
Får ej den minste ha i fred sin hydda.
Med pennans ränker vet han plåna ut
Hvad han ej genast slog med sabeln neder,
Och fäller dem, som sparats af hans krut,
Med giftet af sitt guld och sina seder.
Från foten på triangeln växa opp
Af järn och glas de pråliga palatser,
Inkräktande de nå till kullens topp,
Till mohrens sista, trånga boningsplatser.
Att vittna hvar Alger, det gamla, stod,
Finns snart ej mer än Kasbah’s gråa lämning.
Då skall den stiga ur fördärfvets flod,
En öde klippspets i en öfversvämning.
Så klagar i den mörke mannens håg
Den sorg, som hafvets åsyn har förstorat,
Då blicken dröjer vid den fria våg,
Det faders-arf, som nu hans folk förlorat.
I timmar sonen af Profetens ätt
Kan stirra utåt sjön, där böljor välta.
Han glömmer hungern -- han har köpt sig rätt
Att bära högt sitt hufvud och att svälta.
En gång för namnets skull, så är det sagdt,
För hans behof eröfrarn velat vaka,
Men vid hans kalla, tigande förakt
Den sträckta hjälparhanden drogs tillbaka.
Han tarfvar intet. När han själf det vill,
Ett paradis han bygger upp ur gruset.
Strax utom parken, gränden närmst intill,
Den tända pipan bjuds på kaffehuset.
För rökarn svinner lifvets uselhet
På trähård liggbänk, glömskans ljufva altar.
Till halfmånprydd kupol och minaret
Den fina rökspiralen sig gestaltar.
Och han, Profetens ättling, är kalif,
Befriarn, nämnarn, hvilken Islam vördar,
Tack vare några bloss utaf el-kif,
Det rus, som döfvar, lyckliggör -- och mördar.
Bland pipans moln en fången näktergal --
Hvar haschisch-rökare en sådan äger --
I välljud andas ut sin trånads kval
I buren ofvanför hans hviloläger.
Och drömmarn på sin hårda hufvudgärd
Och i sin ståltrådsbur den lilla fången
Till fantasiens underbara värld
Gemensamt fly på vingarne af sången.
Och Hamed, frossande i toners ström,
Ser åter friheten i haschisch-glöden.
Fast sången blott är drömmen om en dröm,
Och friheten ej hinnes förr’n i döden.
Aktivera autouppdatering av kommentar