Vid moskén
Vid moskén, där framför tröskeln
Enligt lagens helga kraf
Seniga och bara fötter
Stryka sina tofflor af,
Huka tras-insvepta hamnar
Som en brokig bildersal
Af naturens alla lyten,
Nödens, ålderdomens kval.
Mörka, magra händer sträckas
Ödmjukt ur burnusens fång,
Stundom för en kopparpenning,
Men för intet mången gång.
Ömkligast bland de elända,
Hvilka sutto där i dag,
Var en isgrå åttiåring,
Blind, med hungertärda drag.
Halte tiggarn, näst i raden,
Sig en skärf omsider fick,
Då den blinde bad förgäfves,
Höjande sin tomma blick.
Ej han märktes af den rike,
Som i silkes-väfd turban,
Mantelfliken öfver skuldran,
Skred förbi på saffian.
Men den lytte olycksbrodern,
Som man bättre kom i håg,
Myntet lät förstulet falla
I dens hand, som icke såg.
Väl man kunde le af vemod
Åt den stackars blindes ord,
Stora, som han tackat någon
Af de lycklige på jord.
Då han önskade åt gifvarn
På orientaliskt vis
Många sälla lefnadsdagar,
Höghet, rikedom och pris.
Kanske dock, då gubbens önskan
Blef beledd af hvarje klok,
Skrefs ett namn med änglapenna
I det glömdas hufvudbok.
Aktivera autouppdatering av kommentar