Trappisten
Du vän af lifvets sorl och färg, som hastar
Till nya skådespel för hvarje ort,
På dina ströftåg du kanhända rastar
Engång vid Staouëli’s klosterport.
Betrakta hur barmhärtighet bevisas
Den här af fattige, som samlas hit.
Kabyl och kristen klädas och bespisas
Med frukten af trappistens arbetsflit.
På refektoriets enkla håfvor bjuden,
Förfriska dig i dagens heta kvalm,
Men brodern i den hvita ordens-skruden
Du störe ej i skuggan af hans palm!
Gå ur hans väg! Din synkrets helst begränsar
Den värld, som har till ändamål blott sig.
För denne munk, som tyst sin trädgård rensar,
Finns intet af allt det som lockar dig.
Ty han, som stum här sysslar med sin spade,
Skeppsbruten kom från lifvets strida älf,
Sin heta panna han på tröskeln lade
Och bad och sade: »fräls mig från mig själf!»
Intill en broders öra böjd, förkrossad
Han blotta fick det sår, han hemligt bar,
Och bördan föll, från sargad skuldra lossad,
Med hvarje minne af hvad förr han var.
Som tiggarn kastar vandringsstaf och ränsel,
Där ett härbärge unnar gästfri härd,
Så här vid porten konstnärn fällt sin pensel,
Sitt guld den rike, krigaren sitt svärd.
Var han kanhända något af allt detta,
Den man, som sökte här en stormfri hamn?
Hvad du vill veta skall man ej berätta,
Ty ingen känner här den andres namn.
Om furstens eller dagakarlens öden
Förr varit hans, nu ingen mera vet.
I tystnad, späkning, stilla gång mot döden
Här alla funnit samma jämlikhet.
Om myriader varit idel öra
Att fånga upp ett tonfall af hans röst,
Han nu förstummats för att bättre höra
Den tysta stämman djupt i eget bröst.
Om han i festens rus har ägt sin gamman,
Af markens frukt han nu ej mer begär
Än minsta näring åt den trötta flamman,
Som till hans pröfning ännu flämtar här.
Om herradömen att hans nycker tjäna
Med gröda böljat som ett haf af gull,
Hans håg nu vändes åt den teg allena,
Där skörd för himlen gror i jordens mull.
Så på sitt timglas lugnt han blicken riktar,
Tills solnedgången finner tom hans cell,
Då ej ett blad i palmens krona sviktar
I rosigt eterhaf en molnfri kväll.
Af tigande gestalter sänks en kista
Ned i en graf, där intet öga grät;
Men ingen inskrift, intet namn de rista,
Det tarfvas icke. Det fins En som vet.
Aktivera autouppdatering av kommentar