Regementets kalk

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Ditt regemente, Västmanland,
Tar blank musköt i stadig hand
På Salbo öfningsbana.
Totalt förstördt i Carols fejd,
Fulltaligt nu, i hemmets nejd
Det åter mönstras under blågul fana.

Hvart än man ser, af hjässor grå
Ej skönjas fler än summa två,
Ungt folk är hela resten.
Ifrån Pultavas bistra dar
Af gamla stammen finnas kvar
Allenast tvänne -- öfversten och prästen.

Se’n tretton år i oväns band,
Sin frihet och sitt fosterland
De återfått med freden.
De återfått hvarandra ock,
De vänner två med grånad lock,
Som mötas här framför de unga leden.

Kommando ljöd: gevär för fot!
Och öfversten går prästen mot
Med öppna armar genast.
När krigarn famnar Guds soldat,
Han hviskar: »Göran, vän, kamrat,
Så ses vi! Minns du när vi sågos senast?

»Pultavas vakteld! Du och jag,
Vi sutto där bland dystert lag,
I våra kappor höljde.
Ej mer om seger drömde vi,
Vi kände, att det var förbi.
På öfvermodet Herrans tuktan följde.

»Då talte du -- jag hör din röst --
Så alla dessa hårda bröst
I nattens timmar veknat.
För syndens straff och lagens hot
Vi böjde oss och gjorde bot,
Vi som för dödens närhet aldrig bleknat.

»Och nu vid dagens första sken,
Ur ränseln tog du kalk, patén,
Gaf trösten efter riset.
I gyllne regements-klenod
Du räckte kring Dens dyra blod,
Som bjudit röfvaren till paradiset.

»Min tunga stammade Hans namn,
Då klämd i öfvermaktens famn
Jag såg min flock förblöda,
Och dignande med fyra sår
Vid kungens sönderskjutna bår,
I tvänne dygn jag kvarlåg bland de döda.

»Ty vill jag nu, med mina män,
Mig åter böja inför Den,
Som lyktat fångenskapen,
Som fört mig hit ur mödor mång,
Att jag får se mig än en gång
Bland Sverges vackra ungdom under vapen.»

Allvarlig karolinsk kaplan,
Med långskägg öfver svart kaftan,
Sin krigsbror tala hörde.
Så kom hans djupa röst till svar:
»Ja, Herrans under visst det var,
Som oss från Babels älfvar återförde.

»Som du jag minns den Juninatt,
När kalken, regementets skatt,
Jag fyllde sista gången;
När den gick kring med tröstens ord,
En trumma var mitt altarbord
Och ryssarnes revelj var orgelsången.

»Man slogs. Till trossen flög ett rop:
I fiendernas stora hop
Förkväfs infanteriet!
Jag såg, hur Olof Hermelin
Med dödens aning i sin min
Lät bränna papperen i fältkansliet.

»För mig låg blott en sak till hands:
Att dölja helga kärlens glans
För byteslystna ryssar --
Vår kalk, en skänk af Carols hand,
Som bjudit nyss sin blanka rand
Åt mina bröders sista andaktskyssar!

»Bredvid en trädgrupp, som där stod,
I jorden gömdes min klenod
Till lättnad för mitt hjärta,
Då fångenskapens bittra kalk
För trossknekt som för fältmarskalk
Snart bräddades med outsäglig smärta.

»Hur det oss gick -- det vet du själf.
Långt bortom Wolgas breda älf
Det vardt min lott att slafva.
Tartar jag tjänte och kalmuck
Och lärde tåla utan suck,
Men glömde aldrig dungen vid Pultava.

»När frihetsbudet hann vår ort,
Hur kände hvarje fånge fort
Sin fot till hemmet dragen!
Man vardt ej färdig hastigt nog --
Men mig min plikt tillbaka drog
Till olycksfältet, där vår här vardt slagen.

»Jag förde ut min föresats --
Fram till vår hufvudskalleplats
Jag kom på trötta fötter
Och grof en natt på välkändt rum
Mitt heliga depositum
Ut under hagtornsbuskens sega rötter.

»Befriadt från sin bädd af grus,
Jag såg det blänka vid det ljus,
Som steppens stjärnor sände.
Med hjältens krönta namnbokstaf
I glans ur sin Pultava-graf
Det dyra minnet rostfritt återvände.

»Jag spiller inga ord i dag
På faror, nöd af tusen slag
I öknar hundramila.
Alltnog -- vid Herrans starka hand
Helbrägda nådde jag vår strand
Och står nu här i hemmets sabbatshvila.»

Han teg. Den stränge mannens blick
Af glädje varmt förklarad gick
Till altaret på renen.
Uppå dess disk, af grästorf redd,
Med snöhvit duk däröfver bredd,
Stod regementets kalk bredvid paténen.

En tigande omarmning än
Förente trofast vän med vän
På hemmets gröna slätter,
Där våren höll sitt intåg då
Ihop med nya gossar blå
Och hvita tält och blanka bajonetter.

Kommando åter ljöd: gif akt --
Formera fyrkant! -- Det var sagdt.
Att tacka och att prisa,
Koralen steg mot himlen lugnt,
Där lärkan, lik en strålig punkt,
Högst uppe sjöng sin frihets sälla visa.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.