Slottsherren

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Välkommen käre herre min,
Ej Moskows fånge mer!
Vi väntat här år ut, år in,
På freden och på er.
Er fogde hälsar eder glad
På gammal trofast art,
Och godsets folk står här i rad,
De få, som kriget spart.

Väl möta er vid första steg
Betryck och fattigdom,
Väl ligger osådd mången teg,
Och mången gård står tom,
Men hjärtan klappa varmt och godt
Inunder sliten dräkt
För er, det sista ädla skott
Af älskad husbondsläkt.

Vi veta, att som karlakarl,
Där striden hetast stod,
För oss och salig konung Karl
I vågat lif och blod.
Som en brunlockig ungersven
I lämnat fadrens slott;
Ert hår, då nu vi ses igen,
Sibirien gjort grått.

Hur ville vi ej glädt er syn
Med fält af gulnadt korn,
Med flaggor, bortom skogens bryn,
Från edra stolta torn!
Ack herre, tyngst af allt det är
För mig att tala om,
Hur hit till våra Roslagsskär
Den grymme härjarn kom.

Hvad skada här han bragt åstad
Från grinden ej vi se
För dessa täta gröna blad
I åldrig lind-allé;
Men bakom den är allt i grus --
En brandmur, svart af rök,
Står ensam upprätt af ert hus
Se’n ryssarnes besök.

Då fienderna seglat af,
Vid brandens gny och brak
Jag in i brasan mig begaf
Att rädda blott en sak.
Jag ryckte från rustkammarns vägg
Er stamfars fältherrsvärd
Och kom, fast svedd i hår och skägg,
Med det ifrån min färd.

Vill Gud, skall jag få se er hand
En gång det draga käck
Till hämnd för vårt beträngda land
Och moskowitens skräck.
Men tills den kommer denna stund,
Klenoden pryda må
Er borg, som snart på gammal grund
Ur askan upp skall stå.

De gode bondemänner här
Ha grundat ut ett sätt
Att visa eder, huru kär
De alltid haft er ätt:
De bedja som en gunst allen
Att för ert nya slott
Få fälla timmer, bryta sten,
Mot half dagspenning blott.

Den gamle slöt. De hunnit fram
Till öde, mörk ruin.
Bland grus och spillror allvarsam
Stod hemvänd karolin.
Vid härjad härd för Sverges son
En bild rann upp i håg
Af landet, han drog ut ifrån,
Och det, han återsåg.

Hans blickar hvilade därnäst
På folkets tysta flock,
En skara barn och gubbar mest
I lappad helgdagsrock.
På magra kinder hungerns spår
Förtydas kunde ej.
Ur slottsherrns öga brast en tår,
Han sade: vänner, nej!

Slikt offer tar jag ej emot
För denna stenhops skull,
Så länge obrukt finns en fot
Af mark för skördegull.
Jag reser nöjd mitt enkla tak
Af svensk och kärnfrisk fur;
Det blir dock yppiga gemak
Mot dem, jag sist kom ur

Det vore skam, om i vår nöd
Mig snärde högmodsgarn.
Jag vill se kinden åter röd
På dessa bleka barn.
Den kraft, vi räddat, är för god
Att gå till sådan gärd;
Jag lärt, hvad folkets svett och blod
Och hvad dess fyrk är värd.

Haf tack, min trogne fogde du,
För klingan, som du frälst!
Af ägodelar var den ju
Hvad jag bevarat helst.
Sin bästa ära fick från den
Det slott, som sjönk i stoft;
Med klingan följer äran än
Till hem med lägre loft.

Från gyllne högsal svärdet ned
Till furuväggen gått;
Vårt gamla Sverge lär väl med
Få dela lika lott.
Men om ej mer som förr i glans
Till fjärran land det bär,
Vi äro närmare till hands
Att akta våra skär.

Tillräckligt blod för all min tid
Jag sett förspilldt i mull
Och längtar bygga upp i frid
Hvad hemma refs omkull.
Om stolta namn från bragders dar
Här ordats mer än nog;
En är vår äldste ättefar,
Hans vapen hette plog.

Af ärlig Dannemora-ätt,
Dess järn i åkern skär
Så djupt som svärd och bajonett
I en fientlig här.
Dess börd att pröfva längtar jag
Mot ogräs och mot nöd,
Jag längtar se de säkra tag
För själfbestånd och bröd.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.