Requiescat
Jag vet ej hvad som drifver mig att sjunga
Så utan hopp,
Men förr jag kunde skära af min tunga
Än höra opp.
O kunde jag utur mitt hjärta rycka
Den trollgestalt,
För hvilken jag har offrat frid och lycka,
Min ungdom, allt!
Hvi valde jag att öfver törnen vandra,
Ett mål att nå?
Bekvämt jag kunnat liksom hundra andra
På rosor gå.
O hade jordisk varit min begäran
I lifvets vår!
Men ack -- jag brann för friheten och äran
Vid tjugo år.
Jag såg det rätta trampas och förhånas,
Då sjöd mitt blod;
Numera har jag slutat att förvånas --
Bräckt är mitt mod.
En tid, som liknöjdt ser nationers styckning,
Förnäm och blek,
Har endast en försmädlig axelryckning
För diktens lek.
Af gammal vana, att min oro söfva,
På min guitarr
Jag knäpper moll-ackorder för de döfva,
Jag arma narr!
Jag dig förbannar, sköna dröm som gycklar
Så rosenröd!
Det är ett skenlif endast, som du hycklar,
Ty du är död.
Din stämma blott ur grafven till mig klingar,
Min döda mö.
Du själf förfrusit dina Psyche-vingar
Bland Polens snö.
En natt begrof jag all min unga smärta
I enslighet,
Och skälfver än en sträng uti mitt hjärta --
Hvem märker det?
Aktivera autouppdatering av kommentar