Skål vid Knutsfesten

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

i Uppsala, Jan. 1864.

Nu ha vi då, som bruket bjöd,
Med allvarsamma sinnen
Ur hornen tömt det bruna mjöd
För Nordens hopp och minnen;
Vi hållit inne med vårt glam
Och trängt till runohäll’n oss fram
Att se hvad saknad ristat;
Vi skänkt en sorgens blick åt namn,
Som året slet ur Nordens famn,
Namn, som vi ägt -- och mistat.

Dock -- det är icke blott en fest
För minnet, som vi fira:
Det händer, pannan klarnar, bäst
Vi på cypresser vira.
Se! Lifvets glada färgspel ler
Ur blida ögonhimlar ner
Från Er där på balkongen!
Med sörja ingen båtnad vinns --
Fram då med glädjen, om den finns!
Fram först och främst med sången!

Men om den förr slog boll allen
Med tusen stjärnraketer
Och smicker spann på gyllne ten
För blonda härligheter,
I dag den kommer som i stål,
Den kommer sväfvande på mål,
Den kommer mörk i hågen!
»Hvad?» -- hör jag Eder ropa snart --
»Hvad vållar sångens nya art?
»Säg skälet?» -- O, I frågen!

Jag säger, att den Nordens mö,
Hvars bild nu sången målar,
Är icke hon, som vill beströ
Sin väg med månskensstrålar,
Och som bland parkens dunkla trän
Uti en vemodssuck dör hän
Vid knäppningar på lutan.
Stor sak om hon till lifs se’n kom!
Den mön ej sången handlar om --
Den mön kan godt bli utan.

Dock hvem är hon vid lampans glöd,
Som vakar, smidd vid nålen?
På kind af feberoro röd
Re’n spelar morgonstrålen;
Den minsta rast tycks henne stöld
Från dem, som snart klä’ skott i köld

På Dannevirkes skansar.
Så satt väl fordom Ingeborg
Och kufvade sin hjärtesorg
Och väfde Hjalmars pansar.

Vi känna dessa drag igen,
Så bleka nu dess värre,
Sin fina grop har kinden än,
Men rosor har den färre.
Och denna späda hand! Den har
En gång oss gifvit det standar,
Som aldrig vi få svika.
Ja, hon densamma är som förr,
Fast landssorg bor bak hennes dörr
Och kanske nöd tillika.

Hur fly ej hennes tankar bort
Till Thyras gamla vallar!
För hem och härd där inom kort
Den första salvan knallar;
Den ärlige, förfrusne Jens
Fällt bajonett på Nordens gräns,
Som våld till sig vill lista;
Därhemma syr hans trogna mö
En dräkt till skygd mot frost och snö --
Kanske den blir hans sista!

Du rena, starka kärlek hell
Du som är stor i Norden,
Du som ej lefver för en kväll
Och bor ej blott i orden!
Du, i hvars lågor Signe föll
Till aska -- och sitt löfte höll
Mot Hagbart intill döden!
Det är för dig jag dricker nu!
Vårt mod, vårt hopp, vår tröst är du
I mörka framtidsöden.

Ty, förr’n vi tro, vi kunna nås
Af hvad som drabbat flere.
Då våldet famlar på vårt lås,
Som nu det gör därnere,
Då är det godt i Svealand
Att ha en tung, en blytung hand,
Som känns på oväns skuldra;
Dock blir den starkaste försagd,
Ifall ej småler åt hans bragd
En trofast, blåögd huldra.

Ja, vår valkyria, om så sker,
Att den skall gry den dagen,
När vi hos dig få prisa mer
Än kvinnliga behagen, --

Då ägnas dig en bättre sång,
Hur man ännu i undergång
Kan skära immorteller!
En skål för Kvinnan, att hon må,
En segerns ängel, hos oss stå,
När det för Norden gäller!



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.