Riddarhuset.
1841.
Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.
Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.
Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.
Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.
Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».
Han talar så ljufligt, han blir så rörd,
Att slutligen ögonen gå i vatten.
Vid den patriotiska nederbörd
Blir årsväxten god, – man »beviljar» skatten.
Se’n talar en annan, en af de män,
Som hör, Gud bevars, till de liberala.
Han pratar af själfvaste djäfvulen,
Men orden, de äro som ålar hala.
Han yrkar att allting skall vara fritt,
Men dock inom »vissa och visa» gränser,
Han önskar behålla diplomet sitt,
Samt komplimenterar de excellenser.
Små löjtnanter, ännu förutan skägg,
De sitta och skaka de kloka hufv’en;
De se på den brokiga, granna vägg
Och tänka på – tummen och dito skrufven.
De hålla små sedlar uti sin hand,
Som nyttjas till förladdning vid – votering;
De tjäna så troget sitt fosterland,
Och lönen de få af en god regering.
Och herrar med nycklar – jag vet ej hvar –
I djup underdånighet få en frossa,
När huset beviljat allt hvad det har
Och vidare ej kan på pungen lossa.
Men nu vill jag gå i det fria ut,
Ty fåfängt jag härstädes sökte ljuset.
Hvad lider väl natten? tar den ej slut?
Ack nej! den förgås först med – Riddarhuset!
Aktivera autouppdatering av kommentar