Den unga professorskan.
All min ungdomsfröjd från mig är viken,
Lärdomen har stängt mitt paradis.
Hvad jag afskyr den matematiken!
Och hur dumt att ta till man en – vis!
Men jag aktade så högt de lärda,
Dessa »mänsklighetens adelsmän».
Ack, nu vet jag hvad de äro värda!
Mycket hafva de att lära än.
Jämt han löser sina ekvationer,
Och hans lampa brinner natten lång,
Men han glömmer mina pretentioner
Att få lifvets gåta löst en gång.
Cirklar ritar han och små figurer,
Ständigt bolmande ur pipa sur.
Ve, den kallaste utaf naturer,
Som ej öga har för min figur!
Kulen, som en natt uti oktober,
Tummar han en himmelsglob omkring,
Och han ser ej tvenne andra glober,
Imot hvilka hans är ingenting.
Krumma linjer slår han ut med möda,
Kysser – taflan, när det färdigt är.
Munnens linje, dock, den rosenröda,
Jämt är färdig, utan allt besvär.
Han kan räkna ut kometens bana,
Men han vet ej, hur ett hjärta slår.
Himmelns stjärnor älskar han af vana,
Men på jordens han sig ej förstår.
Gagnar mig, att genom Europa
Gubbens rykte som en ljungeld far?
Må de seklets lof på honom hopa!
Jag med skäl uppå minutens spar.
Gagnar mig, att fostren af – hans penna
Spridas vidt omkring till världens slut?
Finns ej högre fadersfröjd än denna?
Ack! – men jag får ingenting – ge ut ...
O, mitt blyga hopp blef grymt besviket!
Vetenskapens man är icke 'min.
Må han gå sin väg till kunskapsriket!
På en ann’ går jag till kunskap in!
Unga systrar! Om er valet lämnas,
Tagen ej ett vetenskapligt ljus!
Ty I nödgens då, likt mig, att hämnas
På ... okunnigheten inomhus.
Aktivera autouppdatering av kommentar