Rouget de l'Isle
Han sitter ensam i sin skumma kammar
Och preludierar vid sitt instrument;
Med kind som glöder och med blick som flammar,
Han lägger själ i hvarje död tangent.
Af spridda toner söker han att skapa
En sång, i tanken endast till ännu.
Därute stormen diktar på sitt drapa --
Du mörke yngling, säg: hvad diktar du?
Kanhända några muntra ord du sätter
Till melodien af en yster dans,
Som spelas upp vid ljud af kastagnetter
På drufvokullarna uti Provence?
Är det en sång, som kärlek gärna diktar,
Då hjärtat röjer gryende begär,
Och känslan sina morgondrömmar biktar
I allsköns tysthet för en hjärtans kär?
O nej! Jag vet, du föddes ej att stanna
Inom de tama hvardagssjälars gräns:
Det underbara tecknet på din panna
Är det, på hvilket snillet, siarn känns.
Dig valde sångens gud bland sina söner
Att fylla upp ett aldrig anadt kall.
Han nickat bifall re’n till dina böner
Och med din sång ditt land du frälsa skall.
Statt upp och väck nationen ur dess dvala!
Statt upp till segerfärd i ryktets char!
I natt vill ödet med din tunga tala,
I natt din sändning gör sig uppenbar,
Din är den röst, som korats att förklara
Hvad som på djupet jäser hos vår tid;
En evig tankes språkrör skall du vara,
Om också själf du dignade därvid.
Sjung, yngling, sjung om kedjor sönderbräckta,
Om våldsmän, darrande för slafvens harm!
Låt klingor rassla, trikolorer fläkta
Och låt trumpeter blåsa segerlarm!
På en Tyrtæus väntar fosterlandet:
Dess hopp att fylla vardt din sälla lott.
Från dina ögon anden löser bandet,
Och du blir skald -- fast denna natten blott.
Ha, hörde du? Hur själfva stormen flugit
Med ens i instrumentets svaga sträng?
De toner, hvilka senast skygga smugit
Som jagad vaktel smyger öfver äng,
Nu höja sig på örnens starka vingar
Och efterhärma åskans tordönsgång.
I ständigt fullare ackorder klingar
Den gripande, den underbara sång.
Se ynglingen! Se hur med hemlig rysning
Han hör sin genius’ andelätta fjät!
Vid midnattslampans flämtande belysning
Han sakta snärjs i egna toners nät.
Utur hans inre brista dolda lågor,
Där storm han väckt, ej mer han hejda kan,
Och sången vältrar i allt högre vågor,
Fördränkande sin egen upphofsman.
Så ryter lejoninnan, då hon vaknar
Bak smidda stänger i en gallerbur.
Förtviflad hon sin späda unge saknar
Och går till storms mot obeveklig mur.
Än är det hämndlust som hon andas bara,
Än klagar hon, så det kan röra sten.
Ur kalla väggen hemska ekon svara,
Och väktarn ryser genom märg och ben.
Så sörjde Spartas kvinnor sina fallna,
Som trampats ner af segrarns stolta fot.
Så, innan hjälteliken hunnit kallna,
Vardt sorgen åter bytt i trotsigt hot.
Att blidka Zevs ej offras eller blotas,
Men barn och gubbar lägga pansar an.
Tyrtæus har stått upp vid Eurotas
Och Sparta står och faller som en man.
Det låter, som om folkens smärta bodde
I hymnens gräsligt sköna melodi.
Allt hvad i mänskosläktets hjärta grodde,
Bestormar himlen med sitt jämmerskri:
Gif rättvisa, o hämnare, af höjden
Och slå tyrannerna med straffets svärd!
Ditt frälsta folk skall då i segerfröjden
Till altar ägna dig en frigjord värld.
De nått sin höjdpunkt nu, de djärfva toner;
De dämpas, sjunka, tyna och dö bort.
Som braket efter sammanfallna troner
Finalens eko domnar inom kort.
En darrning genomilar sångarns väsen:
Han bäfvar för sitt verk som för ett brott;
Han bäfvar, han som sjungit Marseljäsen
Och varit skald -- fast denna natten blott.
Men nattens skuggor glesna re’n alltmera,
De klarna småningom, naturens drag,
Och morgonrodna’ns strimmor profetera:
Du arma jord, det blir väl engång dag!
Nu stiger solen öfver östra landen
Och rummet badar i en skimmerflod.
Ett skrynkladt papper sångarn har i handen,
Af morgonglansen fullstänkt som med blod.
Aktivera autouppdatering av kommentar