Sång i ett gladt lag.
Vår värld är ju endast en kurra,
Och vi äro fångar i den.
Så låtom oss dricka och surra
Och göra oss fria igen!
Se, bojorna krossas af vinet,
Man sörjer ej rikdom och börd.
Hvad rör väl föraktet och grinet
En själ, som af vin blifvit rörd!
Ja, låtom oss fara till himla
På drufvornas ångvagn i kväll!
Hvad härliga skapelser vimla
Vid korkarnas flitiga smäll!
Fast stilla jag sitter på stolen,
Jag höjes mot stjärnorna – ha!
Jag känner ren oset af solen
Och kan i kalufven den ta.
Af tid och af rum mer ej bunden,
Jag finner som luften mig fri.
Som hararna guppa i lunden,
Så sorgerna guppa förbi.
Min ovän förlåter jag gärna, –
Åt fanders med split och med agg!
Så fri som den tindrande stjärna
Jag är från det jordiska slagg.
Man kan väl stå ut med att träla,
När blott man champagne får till lön.
En stund vi från mödorna själa,
Och fly till lycksalighetsön.
Men ett gör mig ondt: om jag bara
Hvar broder som gäst kunde se
Och tvinga hvar sorg till att fara
Och narra hvar mun till att le!
Men flaskorna börja att tryta,
Och krafterna äfven, jag tror.
Mer vin ej i afton får flyta; –
Kom, hjälp mig, min redlige bror!
Sist svärjen mig alla att spara
Och gifva åt arbetet fart,
På det vi tillsammans få vara
En afton, lik denna, rätt snart!
Aktivera autouppdatering av kommentar