Kokettens spegel.
Du sälla spegel! hvarje dag
Du skåda får Sofi’s behag.
Till dig sitt första steg hon ställer,
Sitt sista ock, när det blir kväller.
O, om du kunde tala blott!
Då fick jag höra mycket godt,
Och mycket ondt är äfven möjligt,
Men säkert mycket, mycket löjligt.
För dig hon tar det löje an,
Med hvilket bäst hon tjusa kan.
När du det gillat sent omsider,
På hela da’n ej mun hon vrider.
För dig, i allsköns hemlighet,
Hon visar hvad ej världen vet,
Och botar allehanda skador
Med smink och löshår och pomador.
För dig hon får den växt komplett,
Som tyckes så gudomligt nätt.
Ja många ynglingars förhoppning,
Det vet du bäst, – blef tänd af ... stoppning.
För dig hon brister ut i sång,
För dig hon profvar dans och gång,
Men kan hon ej det bästa finna,
Då ser du hennes vrede brinna.
Ack ja! Du känner henne väl.
Du kan väl icke se dess själ,
Då blott du hör till döda tingen,
Men trösta dig! – – hon äger ingen.
Aktivera autouppdatering av kommentar