Sång till fullmånen

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Les extrêmes se touchent.


  Trefliga prostfar! jag griper i lyran,
Eldad af drufvornas jäst,
Dig för att prisa i saliga yran,
Den jag nu erfar som bäst.
Sakta, försiktigt, som jag, du dig höjer,
Klotrund och däsig; lull, lull!
Kaka af maka sig alltid förnöjer!
Du, liksom jag, är nu – full.

  Herdar, herdinnor! Er gudfar anländer,
Inviger lunden till lek.
Alla I Bacchi och Cyprias fränder,
Börjen ert pimpel och smek!
Hjältar af månskenet, hela paraden!
Nu blir att visa sig rask,
Klagen på ödet! och sucken! och baden
Fälten med tårarnas slask! –

  Här vill jag sitta och endast betrakta
Gubben i hela sin front.
Hur han marscherar så makligt och sakta
Öfver den blå horisont!
Säkert det går; ty han känner sin bana,
Äfven i fyllan, allt nog;
Likaså säkert som jag utaf vana
Hittar till närmaste krog.

  Plirögd och salig hit neder han blickar,
Myser så småsäll och nöjd.
Sviker mig ögat? jag tror, att han nickar
Åt mig från svindlande höjd!
Gissar jag rätt? törs jag väl proponera
Brorskål? – en ära så stor!
Åter du nickar, du tycks acceptera? – –
Skål då, min himmelska bror!

  Ack, hvilken nolla i margfaldig styckjom
Är mot herr bror jag likväl!
Så, till exempel, min styrka i dryckjom
Vida är känd, och med skäl:
Hvad är dock den mot din himmelska skalles?
O, jag mitt bräckliga mull!
Trettio nätter du rumlar inalles,
Innan du riktigt blir full.

  Käftarna pösa ju mera jag dricker,
Liljorna flykta sin kos,
Och den förrädiska supskylten spricker
Ut på min jordiska nos.
Ständigt förblifver din färg dock densamma:
Smäktande, liljeblek, ljus.
Aldrig din älskvärda kind står i flamma,
Oaktadt tusentals rus.

  Hade jag blott din hej dundrande strupa
Och din jungfruliga hy!
Käraste vänner, hvad jag skulle supa!
Då blef min födelse ny;
Alla supbröder förmörka jag skulle,
Likasom du gör med soln.
Ha! när de lågo där slagne och fulle,
Sutte jag kapprak på stoln.

  Näsvisa lymlar ej då skulle peka
Uppå min näsa, som nu.
Hvilken som såge på kinden, den bleka,
Tänkte då: »Nykter är du!»
Mången rödbrusig kokett, som med vånda
Dricker sin ättika, fy!
Skulle med kyssar till räkning mig stånda,
Endast hon finge min hy.

  Ända på visan! Till västliga krogen
Skyndar min gynnare sig.
Litet af pannan blott syns bakom skogen,
Afsked den nickar åt mig.
Redan så tidigt? God natt! jag beklagar!
Glöm ej din jordiska vän!
Dock, har ej fara! om trettio dagar
Råk’s vi väl – fulla igen.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.