Till mina mustascher

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Dig öppna, min mun, för att tacksamt lofsjunga
Den skröplighets-döljande prydnad du har!
Mustascherna, – ack! dessa tunnsådda, unga,
De tapperhetsskyltar i fredliga dar.

   Jag häpnar med skäl för den metamorfosen,
Som hela min varelse undergått, se’n
Jag slutat processen med ungen till gåsen;
Ja, knappast jag själf kan mig känna igen.

  »Profilen är otäck och likaså facen!»
Båd’ speglar och vänner mig ohöfligt sagt.
Allt döljes nu dock af den ädla mustaschen,
Som troget kring käkens vakanser står vakt.

  Min skägglösa läpp, – den fick kyssar så sällan!
För bitter den var, tyckte flickorna visst;
Men sedan mustascherna kommit emellan,
Jag lider på dessa sötsaker ej brist.

  Jag ännu med grämelse minnes de tider,
Skjutsbönder och hållkarlar gåfvo mig hin:
Nu ser jag blott på dem, – mustascherna vrider
Och dundrar en kötted, – och segern är min.

  I köpstads-mamsellernas hjärtömma tycken
Jag stigit i värde visst hundra procent.
O, tack vare eder, magnetiska smycken,
Som deras försmältande blick på mig vändt!

  I skänken mig mod till de lärde mig sälla,
Att prata i saker, som ej jag förstår,
Men fattas mig ord för att tankarna ställa,
Så fingrar jag eder och mumlar och – – går.

  Ja, käraste hjärtans mustascher, i eder
Jag lefver, jag röres och äger gestalt.
Er undergång äfven min egen bereder;
Farväl då med lärdom, respekt och med allt! –

  Tillväxen för den skull i frukt och i blomma,
Mitt värde det växer i samma en mån.
Och kring det misslyckade, råa och tomma
Hos själen och kroppen som skyddsänglar stån!



ifrån Dikter af skämtsamt slag av Wilhelm von Braun

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.