Sirenernas grotta
(Sorrento.)
Den våg, som till hesperisk strand
Bar fram Odyssevs’ flotta,
Drar än i dag en skummig rand
Omkring Sireners grotta.
Till ro sig lägger hafvets svall
I klippans hvälfda kamrar,
Där droppen härmar i sitt fall
Hur tidens urverk hamrar.
Från mynningen vid vattnets bryn
Ett dämpadt dagsljus strålar
Och dunkelblå, som sjön och skyn.
Det grottans väggar målar.
Här älskar hafsfruns unga ätt
Att sola sig och blunda,
Och azurskuggor spela lätt
På former, varma, runda.
Men nalkas man, de rusa tvärt
Från hällen hufvudstupa
Och krossa med en fjällig stjärt
Sin spegel i det djupa.
Själf såg jag hafvets falska barn
En morgonstund allena,
Just som jag fått i mina garn
En sprattlande muræna.
Min åra plaskade med ett,
Och snabbt de märkte faran.
Likt måsar, när de jägarn sett,
Så skrek den skrämda skaran.
Det blef en flykt och ett alarm!
Tätt trängdes hvita skuldror.
Med händren skylde de sin barm,
De fagra hafvets huldror.
De böljor, där de sorglöst lekt,
Nu simmerskorna slöko:
Ett marmorskimmer dröjde blekt
På stället där de döko. --
144
Sirenen tycks en vanlig mö,
Om vi till midjan blicke:
Skär som en ros och hvit som snö --
Fiskstjärten såg jag icke.
Aktivera autouppdatering av kommentar