Slottet Tarasp
Ur gördel af klena granar
Stå väldiga fjällar opp,
En dvärgsjö med blågrönt vatten,
Som speglar en snöig topp;
Och öfver stupande branter
Ett gammalt riddareslott,
Som fordom dalen behärskat,
Nu öde, förfallet och grått.
Dit upp, bland betande getter,
På broddade skor det bär.
Vid porten hejdar oss ingen
Med armborst och korsgevär.
Se där var köket, där gemsen
På spettet ångade fin,
Och här låg källarn, som blödde
Sitt röda Veltliner-vin.
På smala, remnade trappor
Till borggemaket vi nå
Och blicka från utbygdt fönster
Mot molniga alper blå.
Där står än i fönstersmygen
En multnande ekebänk,
Som färgade rutor fordom
Beströdde med regnbågsstänk.
Där satt hon i rörligt skimmer
-- Jag ser det närhelst jag vill --
Den bleka borgfrun och hörde
Ett alphorn åt dalen till.
Jag ser den vaxhvita handen
Och vemodsdraget kring mund;
Hon stirrar i pärmeboken
Med helgon på gyllne grund --
Ett verk af den unge klerken,
En konstnär i själ och sinn’ ...
Det var en sorglig morgon,
Då han vardt funnen i Inn!
Nu närma sig tunga fotsteg,
Gemålen -- ja, det är han.
I barmen hos skälfvande hjärtat
Den lilla boken försvann.
Ett ansikte, rödt af jakten,
I uppslagen dörr sig ter --
En lukt från stallet, en svordom --
Jag ser eller hör ej mer.
Framför visionen jag fäller
Tillbaka en lyftad flik.
Ni rycker på axeln kanske
Och tänker väl: romantik!
Ja, ni har rätt. Ej behöfves
Så långt tillbaka att gå.
Förtryckare och förtryckta
Än finnas såväl som då.
Aktivera autouppdatering av kommentar