En konstnärs eftervärld
På konst-expositionen
Jag fann blott alltför föga
Förtjäna enigt bifall
Af både själ och öga.
Hos en var tanken lycklig,
Men färg och teckning klena,
Hos en fanns väl naturen,
Men död natur allena.
Jag liknöjdt öfver tröskeln
In till ett smårum trädde,
Där utkast utan ramar
Var allt hvad väggen klädde.
Den stora mänskoströmmen
Ej märke till dem lade.
Från samma pensel upphof
Synbarligen de hade.
På obelönad vandring
Igenom brokig våning
För första gången hejdad
Jag stod af glad förvåning.
Här var natur och sanning,
Men ock ett konstnärshjärta,
Som gett i landskapsbilder
Sin egen lust och smärta.
En hand, som djärft försmådde
Att ängsligt noga pensla,
I snabba syner fästat
En doft, en ton, en känsla.
Ett fritt och trotsigt sinne,
Som skakar af sig banden,
Steg liksom brisens sälta
Ur denna bild från stranden.
En hed, en blygrå himmel
Och en flyttfågelskara --
Ljöd ej ett skri ur luften?
De vilda svanor fara.
Bland mörka trän en boning --
Jag tyckte mig ha sett den --
Ur mina drömmar målarn
I månljus återgett den.
Jag sporde katalogen
Hvem konstnärn kunde vara.
Ett kvinnonamn, ett dödskors,
Ett årtal stod där bara.
Hur sällsamt! Dessa syner
Från skogen, heden, kusten
Som spegelbilder lefde,
Se’n spegeln själf var brusten.
Åskådaren, en främling
För konstnärn och dess öden,
Såg lydigt med dess öga,
Som slocknat re’n i döden.
Och ännu mer -- hans känslor
Hur fördes de ej fångna
Af denna aldrig sedda,
Okända hädangångna!
Hur lefde och hur dog hon?
Med ifrig fråga gick jag
Till galleriets custos,
Men intet veta fick jag.
Jag vände om. I färger
Kom svaret på min fråga:
»Hör upp att söka forska
Om jordad fröjd och plåga!
»Allt vägens stoft, som tyngde,
Sjönk ned i glömskans bölja.
Var nöjd att ögats vandring
Och känslans kunna följa.
»Tag här hvad bäst jag skådat
Och djupast känt på färden,
Du främling, som måhända
För mig är eftervärlden.
»Du spörjer om mitt hjärta,
Hur det såg ut därinne ...
Hvad själf med mig du kände,
Det är mitt lif, mitt minne.»
Aktivera autouppdatering av kommentar